[white-heart] cherry

Hittade en novell jag slängde ihop för att få VG i svenska förra terminen,
tänkte dela med mig av påhittet.
Förlåt om den är lite lagom för lång och väldigt fjantig,
men det är så han ville ha den.




Svaret på frågan
  

-         Sandra, är du vaken? Jag ställde nyss en fråga

-         Oj, ursäkta. Kan du ställa frågan igen?

 

Det brukar ofta bli svaret på frågorna folk ställer mig, svaret på frågan dem ställer besvaras med en ny fråga; "Kan du ställa frågan igen?".
Den meningen har jag använt ett tusental gånger under min grundskoletid, den är min täckmantel, min sköld eller mitt skal, som jag kan känna mig trygg bakom. I mitt skal är jag trygg, där kan ingen nå mig, där är jag perfekt. Chansen att göra något fel eller missuppfatta en fråga finns inte, bakom skölden är jag säker.

 

-         Välkommen tillbaka till verkligheten Sandra, om du inte suttit och sovit under hela   lektionen borde du kunna svara på vilken ordklass ordet "framför" tillhör?

-         Jaha.. jag vet faktiskt inte

 

Såklart jag vet svaret, jag kan svaret på det mesta. Ordet "framför" är en preposition, precis som ordet "inuti". Jag har allt inom mig, någonstans långt nere i tårna, där sitter orden fast. Som en svart klump av allt jag så gärna skulle ha velat få sagt, men aldrig vågat plocka fram och visa för omvärlden. I tron om att jag skulle uppfattas fel, eller i rädslan av att svika mig själv om jag hade fel. Därför blir svaret när jag får frågan ställd till mig igen oftast "jag vet inte", de tre orden tar mig till tryggheten. De är min räddade trästock jag fann på min väg till fastland, jag hänger mig fast vid trästocken med skölden i ett hårt grepp, skölden och trästocken hjälper mig fly från skeppet som lämnade mig att drunkna efter ett sjörövardåd.

 

Men man klarar sig inte undan med endast ett drivmedel och en sköld, man behöver även något att slåss med, något att bemöta världen med. Men det har jag inte, det är där jag faller.

Med orden i tryggt förvar bakom strumpor och skor, ger jag mig ut på jakten efter svärdet.
Det där alldeles speciella svärdet, som ger mig styrkan och kraften att möta världen på riktigt med egna åsikter. Svärdet kulle göra mig så modig, att orden antagligen skulle flyga upp från tåspetsarna, upp i magen, och ut genom munnen.

 

Ännu en dag av ensamhet, eller kan man vara ensam fast man inte är ensam?
Visst, jag sitter inte ensam under lunchen och går inte ensam till lektionerna. Jag har klasskompisarna bredvid mig, de personerna som delar mina skoldagar där jag bidrar med små kommentarer, inga åsikter, jag håller mest med vad folk säger.
En sån som jag kan cirkulera runt i bakgrunden, jag hamnar aldrig längst fram.
Ibland däremot plockar vissa fram mig av egen ensamhet, ett kort samtal på busshållplatsen. Som kan handla om oviktiga saker som när bussen kommer, eller "Visst var det god lunch i skolan idag" jag nickar och håller med, för om jag inte håller med och säger emot, har jag ju fel. Och fel kan jag ju inte ha, den som har fel är inte perfekt.

Förresten så frågar ingen om min åsikt, det är inte ofta någon intresserar sig om vad jag tycker och tänker eller har för mig. Jag har vant mig vid att hålla tyst.

  

Runt om mig uppstår en livlig diskussion angående helgens melodifestival, var det rätt bidrag som vann egentligen? Vem hade snyggast kläder? Jo visst har Andreas Johnson bäst röst?

Det är den här delen jag hatar, när ett ämne som jag verkligen gillar kommer på tal, orden bubblar upp i fötterna och längtar efter att få ta sig ut.

 

-         Sandra, du kollade i fredags va? Vad tycker du, skulle The Ark vunnit?

 

Vad nu, någon riktar en fråga direkt till mig. Jag känner hur paniken växer i kroppen, orden "jag vet inte" formar sig på tungan, bäst att söka efter tryggheten direkt. Men vänta nu, kan en klasskompis vara den som har mitt svärd?

 

Ja, svärdet ligger nu framför mig på bordet, om jag sträcker mig tillräckligt långt är det i min hand. Orden bubblar och sprutar i fötterna, nu har de kraften att ta sig ut. Det värmer i magen och forsar upp i halsen.

 

-         Min personliga favorit är Jimmy Jansson, jag gillar att hans låt var så glad. Plus att han är jättesöt och har fin stil, han skulle ha vunnit! Tycker ni inte?

 

Jag vågar böja upp huvudet när sista ordet rann ur mig, kollar mig omkring, ser flera stycken som nickar och med detsamma fortsätter den livliga diskussionen. Mina ord hade exploderat fort och tyst, men folk lyssnade till vad jag sa. De höll med, även om inte alla såg uppskattande ut och tyckte som jag. Så hade de lyssnat och tagit till sig mina ord. Jag hade min egen åsikt, jag hade svärdet i handen, orden i munnen, och tanken "Ingen är perfekt".

  

 Paulina Johansson
7 maj 2007