[white-heart] cherry

Så var man där igen, skolbänken, men denna gång är det på allvar.

Det är länge sen det var på riktigt, har mest lekt under min skoltid i Kunskapsskolan.
Det var mina år av glädje, frihet och lek.
Om jag ska vara ärlig så älskade jag nog nästan varje dag på det stället.
Eller... Älska är överdrivet, men jag trivdes.
Jag kunde vara jag, och att vara jag var accepterat.

Nu känner jag att jag snart kommer skriva ointressant trams,
jag gillar inte att skriva om tråkiga dagshändelser, som inte ens är minnesvärda.

Men minnen däremot...


Vi går tillbaka i tiden, sisådär 4 år.
Det var hon och jag mot världen, eller i alla fall mot Kunskapsskolans elever.
Vi var yngst, vi var vilsna, allt var nytt och fruktansvärt spännande.
Vi gick bredvid varandra, inneskorna på, väskan på ryggen
och med en hel drös av nyfikna blickar som brännde nacken.

Flocken av  storögda vilsna själarna fördes in i ett klassrum,
1a, 1b, 2a, 2b.
Nej, detta är inget koncetrationsläger, det är en riktig skola.
Fast man ibland tvivlar.
Kunskapsskolan.

Väl inne i klassrummet blir det tyst,
nervös tystnad.
Dörren öppnas,
in kommer han

Som visar sig vara den konstigaste mannen jag träffat i hela mitt liv.
Han är smal, bär glasögon, ställer konstiga frågor och slänger ur sig annorlunda kommentarer.
Men han är smart.
Han talar om för mig och mina klasskamrater, att det vi har på bordet framför oss,
det är ett papper;
det är vitt, det är a3, det har fyra sidor.
Det första jag "lärde" mig i högstadiet, och en av de sakerna jag aldrig kommer att glömma.