[white-heart] cherry

Jag är rädd för den dagen

då du bestämmer dig för att ge dig ut på den resa

som alla människor en gång gör

När ditt hjärta inte längre har orken

att slå de slag

Slagen som behövs

för att din hand

ska kunna snudda vid min kind

Och som behövs

för att dina ögon ska kunna se på mig

med den oroliga men varma blicken

När det bara är blotta minnet kvar

av hur du en gång i tiden

brukade stryka mig varsamt över ryggen

och sniffa lätt i nacken

för att få mig att vakna

Jag är rädd för den dagen

då mina fotsteg slinter

och mina ben inte bär mig

När jag råkar släppa taget om räcket

för att falla hejdlöst

och ramla mot betongen

för att slå mig fördärvad

Och när jag har slagit mig så hårt

att det inte går att ta sig upp

inte ens på alla fyra

när jag väl har nått botten

Jag är rädd för dagen

då minnet av dig

och hur du brukade ge mig en hjälpande hand

får mig att falla så som stjärnorna gjort
de gånger jag önskat
att livet var längre