Mållös
Jag kan än inte sätta ord till mina tankar, precis hemkommen från kentkonsert och är lyrisk. Det var helt underbart, otrolig känsla, bäst. Jag klarar inte av att skriva mer... Men snart så, när jag smält det hela, då lär det automatiskt komma ett utlopp för min lycka!
VARNING, här följer konsertenslåtlista med lite små kommentarer, ni som inte vill veta vad som kan komma på kommande spelningar bör alltså inte läsa vidare!
Vy från ett luftslott
- Oväntad inledning, men det funkade riktigt bra. Låten är skön.
Berlin
- Mycket bättre live än på skiva, har precis insett att låten är bra.
Max 500
- Ingen favorit egentligen, men bra var den, kanske en av de svagaste låtarna däremot.
Kungen är död
- Grymt drag, hade glömt bort hur bra den är.
Columbus
- Fejksnö bestående av skum sprutades ut över publiken, power. Låten är fin och svänger, folk verkade nöjda.
En timme en minut
- Nästan så det föll en tår, äckligt vacker. Min och Maries låt, en av de första kentlåtarna vi missbrukade. Otippad och lyckad.
Revolt III
- Galen publik som skriker med i refrängen, otroligt kraftfull; "som om jag bryr mig?!"
Pojken med hålet i handen
- Också oväntad, men positivt överraskad blev jag. En gammal goding även denna.
Gravitation
- Dags för kvällens andra nära-gråten-upplevelse. "det här är en sång om...kärlek" säger Jocke och mitt hjärta hoppar till, denna låt är underbar och har vart en riktig favorit i alla lägen.
LSD, någon?
- Mysig låt med mycket känsla. Fast den försvann lite mellan Gravitation och generation ex, bäst är delen om vägar fulla med grävlingar.
Romeo återvänder ensam
- Glad blev jag, oerhört fin låt med underbar text och musik.
Generation EX
- Är nog min favorit från nya albumet, hoppades på att den skulle vara med och förstod att den skulle vara det. Den är bättre att lyssna på högt på ipoden i bussen än live desvärre, men bra var den!
Musik non stop
- Lite tråkig sådär, men kul eftersom alla kan den och det blev ett himla liv,
Kärleken väntar
- Hade jag inte väntat mig, men eftersom jag lyssnat rätt mycket på den på senaste tiden var den värd!
Ingenting
- Tråååk, men kul eftersom alla kan den.
Ensammast i Sverige
- Ungefär lika fin som jag hade tänkt mig att den skulle vara. Varje slag på trummorna käns i hela kroppen och låten slutar i magisk allsång medan kent lämnar scenen.
Elefanter
- Hade väntat mig denna låt som intro till hela konserten, men den fungerade lika bra som intro efter första pausen. Jocke slänger fram akustiska gitarren och det lugna introt trappadr upp till de fartiga refrängen. Jag återgår till känslan av första gången jag stoppade skivan i stereon för jungfrulyssningen.
Nihilisten
- Den enda b-sidan jag inte har, tyvärr. Men den ska genast införskaffas!
747
- Jocke säger "747", med ljubel och en bamsekram inleder vi den episka låten som blir den andra "sistalåten" för kvällen. Kent försvinner åter igen efter låtens slut och rummet fylls av rök och en-gång-till-rop.
Mannen i den vita hatten (16 år senare)
- Stunden alla, i alla fall de flesta, väntat på. Den älskade inledningen börjar långsamt och man kan inget annat än le och kramas lite till. Alla sjunger med i den sista avslutande sången, och försöker så gott det går sjunga med i extraverserna. När vi tillslut sjungt klart om hur vi alla en gång var små, och vi alla en gång ska dö, dör konserten ut medan guldfärgade papperslappar sprutas ut över publiken.
Detta var en snabb samanfattning som jag helt ogenomtänkt slänge ihop, mitt första intryck av en alldeles underbar kväll. Nu har vi morgondagen framför oss...
VARNING, här följer konsertenslåtlista med lite små kommentarer, ni som inte vill veta vad som kan komma på kommande spelningar bör alltså inte läsa vidare!
Vy från ett luftslott
- Oväntad inledning, men det funkade riktigt bra. Låten är skön.
Berlin
- Mycket bättre live än på skiva, har precis insett att låten är bra.
Max 500
- Ingen favorit egentligen, men bra var den, kanske en av de svagaste låtarna däremot.
Kungen är död
- Grymt drag, hade glömt bort hur bra den är.
Columbus
- Fejksnö bestående av skum sprutades ut över publiken, power. Låten är fin och svänger, folk verkade nöjda.
En timme en minut
- Nästan så det föll en tår, äckligt vacker. Min och Maries låt, en av de första kentlåtarna vi missbrukade. Otippad och lyckad.
Revolt III
- Galen publik som skriker med i refrängen, otroligt kraftfull; "som om jag bryr mig?!"
Pojken med hålet i handen
- Också oväntad, men positivt överraskad blev jag. En gammal goding även denna.
Gravitation
- Dags för kvällens andra nära-gråten-upplevelse. "det här är en sång om...kärlek" säger Jocke och mitt hjärta hoppar till, denna låt är underbar och har vart en riktig favorit i alla lägen.
LSD, någon?
- Mysig låt med mycket känsla. Fast den försvann lite mellan Gravitation och generation ex, bäst är delen om vägar fulla med grävlingar.
Romeo återvänder ensam
- Glad blev jag, oerhört fin låt med underbar text och musik.
Generation EX
- Är nog min favorit från nya albumet, hoppades på att den skulle vara med och förstod att den skulle vara det. Den är bättre att lyssna på högt på ipoden i bussen än live desvärre, men bra var den!
Musik non stop
- Lite tråkig sådär, men kul eftersom alla kan den och det blev ett himla liv,
Kärleken väntar
- Hade jag inte väntat mig, men eftersom jag lyssnat rätt mycket på den på senaste tiden var den värd!
Ingenting
- Tråååk, men kul eftersom alla kan den.
Ensammast i Sverige
- Ungefär lika fin som jag hade tänkt mig att den skulle vara. Varje slag på trummorna käns i hela kroppen och låten slutar i magisk allsång medan kent lämnar scenen.
Elefanter
- Hade väntat mig denna låt som intro till hela konserten, men den fungerade lika bra som intro efter första pausen. Jocke slänger fram akustiska gitarren och det lugna introt trappadr upp till de fartiga refrängen. Jag återgår till känslan av första gången jag stoppade skivan i stereon för jungfrulyssningen.
Nihilisten
- Den enda b-sidan jag inte har, tyvärr. Men den ska genast införskaffas!
747
- Jocke säger "747", med ljubel och en bamsekram inleder vi den episka låten som blir den andra "sistalåten" för kvällen. Kent försvinner åter igen efter låtens slut och rummet fylls av rök och en-gång-till-rop.
Mannen i den vita hatten (16 år senare)
- Stunden alla, i alla fall de flesta, väntat på. Den älskade inledningen börjar långsamt och man kan inget annat än le och kramas lite till. Alla sjunger med i den sista avslutande sången, och försöker så gott det går sjunga med i extraverserna. När vi tillslut sjungt klart om hur vi alla en gång var små, och vi alla en gång ska dö, dör konserten ut medan guldfärgade papperslappar sprutas ut över publiken.
Detta var en snabb samanfattning som jag helt ogenomtänkt slänge ihop, mitt första intryck av en alldeles underbar kväll. Nu har vi morgondagen framför oss...
Kommentarer
Trackback
