Någon slags elegi
Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst.
Lars Winnerbäck har förmågan att röra upp känslor och framhäva nostalgi,
nu efter konserten känner jag mig mest fundersam och drömmande. Själva musikupplevelsen var också toppen, men eftersom min starka sida inte är att analysera musik så analyserar jag känslor istället.
Att höra sånger man har relaterade händelser till, med bland annat personer som hör till händelserna, är underbart. Det tar mig tillbaka till olika punkter under ett års tid, från konfalägret förra sommaren till dagens konsert.
Jag väljer att sikta in mig på låten "elegi", eftersom de två relationer jag har till den skiljer sig såpass mycket.
Den första bilden jag får när jag hör låten är utsikten innifrån en buss, vädret utanför var lika grått som jag själv kände mig i det läget. Det var hösten för ett år sedan, jag hatade hösten. Jag ser tillbaka på mig själv som någon annan, en rätt naiv men dyster person jämfört med personen i bild och minne nummer två.
En elegi för alla sorger den där hösten handla om
För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom
För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in
För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din
Bild och minne nummer två. För endast några månader sedan, sista riktiga sommarveckan när enskilda höstvindar blåste in över bryggan jag befann mig på. Jag var lycklig, sommaren hade varit bra och höstlöven som börjat falla till marken var nu vackra till skillnad från föregående år. Elegin kan inte längre kallas för en elegi, den är inte längre en sorgesång. Den har förvandlats till en avskedssång av en underbar sommar, en välkomstsång för en kommande höst.
Vi står tysta framför skälet, där sommaren tar slut
Som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut
Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division
Vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron
Lars Winnerbäck har förmågan att röra upp känslor och framhäva nostalgi,
nu efter konserten känner jag mig mest fundersam och drömmande. Själva musikupplevelsen var också toppen, men eftersom min starka sida inte är att analysera musik så analyserar jag känslor istället.
Att höra sånger man har relaterade händelser till, med bland annat personer som hör till händelserna, är underbart. Det tar mig tillbaka till olika punkter under ett års tid, från konfalägret förra sommaren till dagens konsert.
Jag väljer att sikta in mig på låten "elegi", eftersom de två relationer jag har till den skiljer sig såpass mycket.
Den första bilden jag får när jag hör låten är utsikten innifrån en buss, vädret utanför var lika grått som jag själv kände mig i det läget. Det var hösten för ett år sedan, jag hatade hösten. Jag ser tillbaka på mig själv som någon annan, en rätt naiv men dyster person jämfört med personen i bild och minne nummer två.
En elegi för alla sorger den där hösten handla om
För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom
För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in
För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din
Bild och minne nummer två. För endast några månader sedan, sista riktiga sommarveckan när enskilda höstvindar blåste in över bryggan jag befann mig på. Jag var lycklig, sommaren hade varit bra och höstlöven som börjat falla till marken var nu vackra till skillnad från föregående år. Elegin kan inte längre kallas för en elegi, den är inte längre en sorgesång. Den har förvandlats till en avskedssång av en underbar sommar, en välkomstsång för en kommande höst.
Vi står tysta framför skälet, där sommaren tar slut
Som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut
Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division
Vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron
Kommentarer
Trackback
