Pappa, min pappa
Det är farsdag, därför vankas det en hyllning till min älskade pappa.
Min far är en person som jag kan älska och hata på samma gång. Och det säger jag bara för att bevisa hur speciell han är, koncentrerat på ordet älska. Vad han än gör som kan få mig att känna hat mot honom, så slutar det alltid med att han blir förlåten med ett leende. Och tro mig, om det är någon som kan få mig ledsen så är det han. Nu låter det en aning negativt, men se det inte på det viset. Förstå istället hur mycket jag älskar honom, eftersom jag inte har hjärta att hata ens hans dåliga sidor.
Morfar och pappa sitter i varsin fåtölj diskuterandes om skogspromenader och svampplockning, eftersom inte detta ämne är något jag brinner för så sitter jag mest tyst och studerar mina egna händer. "Jag glömmer aldrig när vi hittade de första kantarellerna på landet, minns du det Lina? Du och jag brukade ofta gå skogspromenader och hitta på äventyr när du var liten." Betoningen på orden "brukade" gör ont i mig. Jag släpper mina händer med blicken, kollar istället in i min pappas ögon. Han ler mot mig och berättar exakt vilket ställe det var vi hittade de där kantarellerna, samtidigt känner jag en så otrolig stolthet över att få delat den stunden med honom. Svampplockning tänker du, vad är det för speciellt med det?
Alla de stunder jag spenderat med min far, alla promenader och bilutflykter, alla samtal och funderingar vi delat med varandra. Jag har alltid varit, är, och kommer att vara pappas flicka.
Fredagen 9 november 2007, alltså i förrgår nu, tillhör kantarellstället någon annan. Landet är inte i vår ägo längre efter fjorton år, nästa helg tar vi våra ägodelar och minnen för att lämna det älskade huset bakom oss. Och jag hoppas de nya ägarna kommer att uppskatta stället lika mycket som min familj gjort. Men pappa har jag kvar, och framtiden ska fyllas av fler kantarellstunder. Han har alltid varit och kommer att förbli min idol, även om det var ett antal år sen jag bevisade det för honom.
