En förvirrad liten flicka
När man inte längre vet vad man vill ha, om man vill ha det, eller varför det är så.
När man inte längre vet om det är värt att kämpa, eller om det är rätt sak man kämpar för.
När man inte får några tecken på om man i huvud taget bör kämpa.
På senaste tiden har min hjärna gått på högvarv, jag väntar bara på den dagen då det ska svartna framför ögonen och en liten skylt med bokstäverna E R R O R ska blinka ihärdigt bakom ögonlocken. Fast jag är långt ifrån en teknisk maskin, jag är bara människa. Tyvärr, och jag lider av typisk mänsklighet.
Vi människor oroar oss över mycket, vi bekymrar oss och tvivlar. Vi funderar och tar ut saker i förväg. Istället för att se möjligheterna ser vi scenariot där allt går åt helvete, vi ser framför oss slutet. Slutet där allt gick precis som man ville att det inte skulle gå, hur det säkert skulle kunna gå. Men man glömmer att det ibland är så värt att ta chansen, för det finns ju en chans, en mycket stor chans, att det går precis som man vill att det ska gå.
När man inte längre vet vad man vill ha, om man vill ha det, eller varför det är så,
får man ta reda på det.
När man inte längre vet om det är värt att kämpa, eller om det är rätt sak man kämpar för,
får man testa sig fram.
När man inte får några tecken på om man i huvud taget bör kämpa,
är det ens egen tur att ge tecken.
Tyvärr är jag dålig på sådant, lat och feg.
Trots alla dessa tankar har jag inte fått ner en enda här, antagligen av feghet. Eller av förstånd, att jag inte vill sabba något för mig själv. För som sagt, jag är bara människa.
När man inte längre vet om det är värt att kämpa, eller om det är rätt sak man kämpar för.
När man inte får några tecken på om man i huvud taget bör kämpa.
På senaste tiden har min hjärna gått på högvarv, jag väntar bara på den dagen då det ska svartna framför ögonen och en liten skylt med bokstäverna E R R O R ska blinka ihärdigt bakom ögonlocken. Fast jag är långt ifrån en teknisk maskin, jag är bara människa. Tyvärr, och jag lider av typisk mänsklighet.
Vi människor oroar oss över mycket, vi bekymrar oss och tvivlar. Vi funderar och tar ut saker i förväg. Istället för att se möjligheterna ser vi scenariot där allt går åt helvete, vi ser framför oss slutet. Slutet där allt gick precis som man ville att det inte skulle gå, hur det säkert skulle kunna gå. Men man glömmer att det ibland är så värt att ta chansen, för det finns ju en chans, en mycket stor chans, att det går precis som man vill att det ska gå.
När man inte längre vet vad man vill ha, om man vill ha det, eller varför det är så,
får man ta reda på det.
När man inte längre vet om det är värt att kämpa, eller om det är rätt sak man kämpar för,
får man testa sig fram.
När man inte får några tecken på om man i huvud taget bör kämpa,
är det ens egen tur att ge tecken.
Tyvärr är jag dålig på sådant, lat och feg.
Trots alla dessa tankar har jag inte fått ner en enda här, antagligen av feghet. Eller av förstånd, att jag inte vill sabba något för mig själv. För som sagt, jag är bara människa.
Kommentarer
Trackback
