Jag lämnar ett leende som tog mig så långt
Måndag, man hör ondskan i ordet...Måndag.
Det tar ett tag innan man får fram första leendet för dagen, finns inte så mycket att le åt efter alldeles för lite sömn och alldeles för mycket läxångest.
Idag tog det hela förmiddagen att locka fram ett skratt,
timmarna innan lunch var inte på min sida.
Kan kort beskriva jävligheten...
Började dagen med att tappert ta mig ur sängen, även om det tog sin tid.
Spenderade tid framför spegeln, insåg att jag har en dålig hårdag.
Missade bussen till Täby Centrum med en minut, fick ta en annan buss till Gribbylund Södra. Där jag missade de tre bussalternativet därifrån, även de med en minut.
Det fanns inte mycket mer att göra än att promenera till skolan, vilket resulterade i att jag kom en kvart för sent till spanskan.
Väl framme i klassrummet bevisades det som varje måndag, att jag tappat alla mina spanskakunskaper jag en gång hade, fick till min fasa också reda på att det kommer bekräftas efter det stora provet som ska göras i november.
Gick bittert till mattelektionen, satte mig bland klassen där de flesta var helt till sig på grund av kvällens fotbollsderby. Har dom glömt att det är måndag? Man ska vara tyst , trött
och halvt död på måndagslektioner.
Det visar sig att vi ska ta oss an kapitlet om "potenser", just det kapitlet var det som jag aldrig kom till i grundskolan. Det betyder att jag var tvungen att tänka, och sånt är alltid mindre kul när det gället något jag är helt ointresserad av.
Sen var jag allmänt otaggad på det mesta när lektionen väl var över,
trött på Tibble gymnasium.
Men efter man fått lite mat i magen, spelat baseboll i solskenet med klassen, klarat ordkunskapspovet, fikat i stan och sen slutligen kommit hem.
Till min lycka också insett att jag inte har några läxor till nästa dag, även en sovmorgon på schemat. Ser livet ljusare ut igen.
Jag försöker varje dag komma ihåg hur man ler, minnas vem jag var.
Men jag lämnade det leende som tog mig så långt i Kunskapsskolan.
Veckans låt
Kent - Lämnar
Det tar ett tag innan man får fram första leendet för dagen, finns inte så mycket att le åt efter alldeles för lite sömn och alldeles för mycket läxångest.
Idag tog det hela förmiddagen att locka fram ett skratt,
timmarna innan lunch var inte på min sida.
Kan kort beskriva jävligheten...
Började dagen med att tappert ta mig ur sängen, även om det tog sin tid.
Spenderade tid framför spegeln, insåg att jag har en dålig hårdag.
Missade bussen till Täby Centrum med en minut, fick ta en annan buss till Gribbylund Södra. Där jag missade de tre bussalternativet därifrån, även de med en minut.
Det fanns inte mycket mer att göra än att promenera till skolan, vilket resulterade i att jag kom en kvart för sent till spanskan.
Väl framme i klassrummet bevisades det som varje måndag, att jag tappat alla mina spanskakunskaper jag en gång hade, fick till min fasa också reda på att det kommer bekräftas efter det stora provet som ska göras i november.
Gick bittert till mattelektionen, satte mig bland klassen där de flesta var helt till sig på grund av kvällens fotbollsderby. Har dom glömt att det är måndag? Man ska vara tyst , trött
och halvt död på måndagslektioner.
Det visar sig att vi ska ta oss an kapitlet om "potenser", just det kapitlet var det som jag aldrig kom till i grundskolan. Det betyder att jag var tvungen att tänka, och sånt är alltid mindre kul när det gället något jag är helt ointresserad av.
Sen var jag allmänt otaggad på det mesta när lektionen väl var över,
trött på Tibble gymnasium.
Men efter man fått lite mat i magen, spelat baseboll i solskenet med klassen, klarat ordkunskapspovet, fikat i stan och sen slutligen kommit hem.
Till min lycka också insett att jag inte har några läxor till nästa dag, även en sovmorgon på schemat. Ser livet ljusare ut igen.
Jag försöker varje dag komma ihåg hur man ler, minnas vem jag var.
Men jag lämnade det leende som tog mig så långt i Kunskapsskolan.
Veckans låt
Kent - Lämnar
Kommentarer
Trackback
