[white-heart] cherry

Sista bussen hem skulle gå om en halvtimme, jag hade redan lämnat den skräniga längenheten för längesen. Det hade varit fest någonstans på Biblioteksgatan och det slutade som vanligt, så som det slutar alldeles för ofta efter en kväll fylld av flertal glas vin och mystiska män med röda strumpor i prydliga skor. Det slutade med ett barskt Nej och flykt ut i trapphuset. Det slutade med mina egna ensamma fotsteg i vattenpölarna, fotsteg som slutade just framför denna korvkiosk vid Sergelfontänen. Vanligtvis brukar det sedan sluta med en ensam stor säng i en liten lägenhet och nattmacka framför Lyckochansen. Men just denna blöta afton har jag inte ätit middag, lämnat festen tidigt och vandrat längst med den stjärnklara himlen och tillslut hamnat här. Utan paraply.

Och regnet fortsätter att ösa ner, detta är antagligen denna hösts kraftigaste skur. Jag kan till och med känna hur regndropparna söker sig ner längst mina kinder och hur de antagligen färgar halva mitt ansikte grådaskigt, i en blandning av mascara och det dunkla ljuset från gatlyktan bakom mig. Jag är blöt genom kläderna, ända in på bara kroppen. Men med endast en man före i kön, femton kronor redo i handen och en tjugo minuter kvar till sista bussen skulle gå, är inte sängen och värmen allt för långt bort. Och en gnutta hopp finns fortfarande kvar i mig trots kvällens missöden. I mina tankar upptäcker jag mig själv med att ha fastnat med blicken vid samma ställe alldeles för länge, efter något som liknade en sekund men kunde varit en evighet vände mannen framför mig tvärt på huvudet, min blick villade bort sig i mörkret bakom honom. Men kvar i mitt huvud hade jag det som fångat min blick.

Nacken. Hans bakhuvud var det första jag la märke till, hur det raka hårfästet gick nedåt i ett sträck mot ryggradens början. Hans nacke var vacker, på högra sidan bredvid det mörka hårsvallet skymtade jag en vag kontur av ett födelsemärke, som jag först inte kunde se på grund av nattens mörker. Men när jag tog två steg framåt, två steg så nära att jag kände en vag doft av hans parfym och snuddade lätt vid den jeansklädda ärmen, fångade födelsemärket min uppmärksamhet. I mina ögon var det något av det mest fantastiska jag någon gång sett på en människokropp. Mer fantastiskt än ett par blåa ögon som en gång stirrat in i mig med ett sådant djup som inget annat gjort, mer uppseendeväckande än ett par muskulösa armar som någon gång hållit mig i sin famn, jag var redan mer fäst vid födelsemärket än vad jag varit vid gamla utslitna ord som sagts och handlingar som gjorts och funnits nedpräntade i ett antal dagböcker som skrivits inte allt för länge sedan.

Märket tyckte sig ha formen av ett hjärta vid min första anblick, ett litet nästan osynligt hjärta hade denna mystiska man i sin nacke. Jag hade nyss för första gången mött honom, mannen som jag en gång trodde hade två hjärtan.

*

Jag visste inte då, jag visste absolut ingenting då, om någonting. Jag visste inte hur det var att älska, jag visste inte heller hur nära man kunde komma någon rent fysiskt. Jag visste inte att mannen med två hjärtan egentligen bara hade ett, och inte var mer övermänsklig än jag. Tvärt om. Jag visste inte att någon kunde göra så mot mitt hjärta, något så omänskligt. Inte heller visste jag att denna man skulle fylla mina tankar så här pass långt efter, eller att han skulle få dessa bokstäver nedpräntade om sig.

Jag visste inte att tunnelbanor åkte så här fort.

Ropsten, slutstation, avstigning för samtliga.

Jag gick vägen förbi de välbekanta orangea tegelväggarna, förbi kyrkan och lekplatsen, korsade gatan och plockade fram hemnyckeln. Mindes hur jag hade gjort exakt samma sak den där kvällen, den där första gången, jag mindes även den där dikten som jag skrev någon gång vid mitt ensliga köksbord.

Jag trivdes inom ditt synfält

Men inte sättet du granskade mig på

Jag tyckte om din närhet

Men du berörde mig inte som du borde

Siffrorna blinkade ihärdigt från klockan på bordet

Framåt småtimmarna lämnade du mig

Vi blev vi igen

Det som vi är menade att vara

Inte det som vi blir

I ljuset av gatlyktornas påträngande ljus

Mellan persiennerna

Jag var hemma. Jag la mig i samma säng som då. Jag la ifrån mig blocket och pappret på nattduksbordet, kröp ner under täcket och blickade upp mot taket. Där var dom, precis som varje kväll; skuggorna som bildas när ljuset utifrån strömmar in genom halvöppna persienner.