[white-heart] cherry

Så jag satte mig och skrev en början på något...

Hundbajs, den fräna doften letar sig in genom de öppna glasdörrarna och blandar sig med oset från kaffet och letar sig ända in till min ensliga hörna längst in i caféet. Jag har placerat mig på exakt samma plats i två månaders tid nu, på fiket i hörnet, det speciella med omatchade soffor och en man bakom kassan med yvigt lockigt hår och en fantastisk röst som han blottar varje gång det kommer en igenkänd låt från den lilla radion på betaldisken. I en liten glasmonter ligger tre stora bakverk med stans godaste grädde på toppen, den fjärde befinner sig på tallriken framför mig. Till min förfäran märker jag att skeden har ramlat ner på pappret bredvid fatet och kladdat ut det enda lilla ordet som jag lyckats skriva; "Hundbajs", i två månaders tid har jag försökt påbörja skrivandet av min allra första roman och jag kommer inte längre än till utkletat hundbajs. Jag suckar och ser mig omkring för att samla ny inspiration, fyller ännu en kopp med svart kaffe och sträcker mig efter ett oöppnat mjölkpaket från fikets fullproppade kyl. Riv här, och en streckad röd linje för att visa exakt hur långt man kan riva innan man förstört tetrapackets stolthet. Självklart råkade jag riva av lite för mycket och den vita kalla mjölken rinner ner över kanterna när jag fumligt försöker träffa koppen, sen ställer jag ner det alldeles kladdiga och inte längre oförstörda mjölkpaket igen. Den ser ut att ha varit med om mycket, helt plötsligt blev det ett mycket erfaret ting, jag känner underläget. Hur ska jag någonsin kunna skriva en hel bok när ett litet mjölkpaket varit med om mer än jag? Känslan av hopplöshet sprider sig och jag snappar åt mig min jacka och går barskt ut genom cafédörrarna med tanken att en dag är det min tur, jag som står där och ser ut som en sån som varit med om allt, en dag är det till och med mina ord som står på baksidan av ett mjölkpaket. Men först måste jag bara upptäcka någonting stort; världen, och allt vad den innehåller. Vänskap, kärlek, ensamhet, tvåsamhet, drömmar och ambitioner.

Jag skapade snabbt denna checklista i mitt huvud, och ägnade den tid det tar att gå på den folkfyllda trottoarkanten till tunnelbanan och vidare hem, åt att kryssa i den.

Vänskap - check! Visst har jag vänner, umgänge och kontakter. Ett vagt minne från förr uppenbarar sig i mitt huvud, från den tid då man faktiskt bara kunde leka två och två och den som ger sig in i leken får leken tåla. En gång i tiden var vi alla små, en gång i tiden var vi alla någon gång ensamma. En gång i tiden var jag hon, flickan som satt ensam på rasten. Under kastanjeträdet. Kastanjer är aldrig ensamma, vackra att titta på är dom också, och ingen levande människa glömmer någonsin känslan av att trycka kastanjens lena yta mot sin handflata. Att känna efter, det var vad jag brukade göra. Känna efter hur kastanjen kändes, hur jag själv kände mig. Och nu femton år senare går jag här lika ensam och funderar över vilka som egentligen känner mig, huruvida jag känner mig själv och även om vad jag känner för ensamhet och tvåsamhet. För när jag tänker efter, är jag fortfarande vad som i folkmun kallas "ensam". Jag vaknar upp ensam, jag äter frukost ensam, jag går på trottoaren ensam bland hundratals människor som kanske är lika ensamma som jag. Men vänner har jag, till och med umgängen och kontakter. Men något saknas, någon att dela allt med. Att kunna kalla någon mitt allt. Det för mig vidare till min nästa punkt på listan...

Kärlek - den punkten får förbli blank, just nu är mitt kärleksliv lika dött som löven som virvlar runt bland bildäck och cigarettfimpar på stadens gator denna oktoberafton. En gång i tiden handlade mina dikter om någon. En gång i tiden var det till en speciell person som mina dagdrömmar vandrade iväg. En gång i tiden förlorade jag något till någon, någonting varje person har som den endast kan ge bort en gång till en person och aldrig få tillbaka igen. För att fullfölja denna nostalgitripp genom mitt liv och Stockholms gator tänker jag ännu en gång tillbaka, fast denna gång inte så långt. Nu färdas jag snabbt framåt med tunnelbanan, men tre år tillbaka i minnet. Jag minns doften av spöregn, avgaser och varmkorv. Jag minns korvståndet vid Sergelfontänen en lördagskväll, jag minns mannen med jeansjackan som stod före mig i kön. Jag minns även vad som hände sen, och det som hade hänt innan.

*

Jag plockar åter upp skrivblocket och pennan, sätter mig till rätta med fötterna mot sätet framför mig. Hör ljudet som bildas när tunnelbanan färdas snabbt framåt i den mörka tunneln. Lutar huvudet mot fönstret, och sätter ner udden mot det tomma arket.

*