[white-heart] cherry

Det är första advent, Lina sitter i sin säng och julstjärnan i fönstret lyser över henne och den bärbara datorn.

Jag skulle egentligen äta middag hos johans pappa, men eftersom jag inte mår så bra sitter jag nu hemma i min säng istället. Jag lyssnar på musik samtidigt som jag njuter av att mitt nattduksbord är fullt med frukt och en liter tranbärsdryck. Har druckit ungefär tre liter av denna dryck på tre dagar, inte illa. Lutat mot nattduksbordet står det även två adventskalendrar, av den sorten som skapar lycka med att utlova en chokladbit varje morgon fram till jul. Mor min har köpt en till mig, och en till världens bästa Johan.

Jag har även skrivit en önskelista, den består till ungefär 50 % av böcker. Sen en del skivor, som jag tycker är värda att ha eftersom man vill ha kvar dom hela livet, kanske för att visa sina barn och barnbarn en dag eller spela för sig själv i sin nostalgiska stund någon gång om femtio år. Resten är sånt som man inte orkar köpa själv, sånt som en mascara, puder, nagellack och andra ytterst kvinnliga produkter. Pengar skulle inte heller sitta fel.

Sen måste jag uttrycka min glädje! Här om dagen fick jag ett samtal från min käre vän Patricio, denne mållösa man berättar att han fått ett samtal från London. Han ska tillsammans med sitt band Bad Hairday spela som förband åt självaste Pete Doherty, den 22a december i London. Jag är så stolt och glad, åk och titta vet ja!

Till slut har jag en bekännelse...
Jag är nog världen lyckligaste flicka, jag är mer kär än någonsin.
Fast det visste ni kanske redan?

Det var längesen jag bloggade, har inte riktigt hunnit. När jag fått en stund över för mig själv har jag antingen skrivit på min nypåhittade bok eller läst någon annans bok. Men nu ska jag ta tag i det, uppdatera vad som hänt denna helg i detta lilla liv.

I fredags var jag på spelning, min Johan satt bakom trummorna i tio hela minuter och jag trodde jag skulle dö. Det är hemskt att se honom men inte kunna pussa på honom. Åh, gud det gör så ont att något så nära kan vara så långt bort, som Håkan H skulle säga. Men duktig var han!

Igåkväll var det färgglad fest i Marie och Julias ära, det blev i min mening en mycket lyckad tillställning med fina människor och fint avslut på Donken vid tvåtiden.

Efter att ha vaknat och somnat om igen mest hela natten, lyckades jag stiga upp ur sängen vid halv ett. Det var pojken min som stod framför fönstret och utbrast;
Lina, kom fort! kolla!
Och jag omfamnade den blonda kalufsen när en av världens vackraste syner slog emot mig; det snöade! Stora fluffiga flingor gjorde min värld ljus och vit. Så fin har nog aldrig första snön varit. Nu har jag och min älskade upplevt tre årstider tillsammans. Jag fann honom tyvärr precis efter knopparna hunnit brista, men vi får flera chanser, om mindre än ett halvår är våren också våran vår.
Vi har undvikit solen tillsammans en hel sommar, sett löven falla och mött hösten mer kära än någonsin förr, och nu vaknat upp en söndag till fallande snöflingor utanför fönstret. Helt underbart.

Idag är det söndag, jag är seg, jag ska plugga. Söndagar har nog aldrig riktigt varit mina dagar, jag ska helst dela dom med någon!

Några bilder från lördagskvällen...



Även jag var blå