Ett liv i vitt
Vit är klänningen, vita är molnen som susar förbi nångonstans högt över flaket.
Hon står där mitt i skaran, med en flaska champagne i ena handen. Glad och fri.
Men har ingen aning om hur framtiden kommer att se ut.
Vit och kal är lägenheten, vit i ansiktet blir hon av tanken;
Jag är vuxen nu, stor nog att bo ensam och betala räkningar. Ansvarsfull och livrädd.
Men har ingen aning om hur framtiden kommer att se ut.
Vit är sandstranden, vit är hans T-shirt.
De går bredvid varandra i vattenbrynet, hand i hand. Kära och levande.
Men har ingen aning om hur framtiden kommer att se ut.
Vit är brudklänningen, vit är kyrkan som tonar upp sig bakom brudparet.
Han ler mot henne, hon ler tillbaka. Nervösa och lyckliga.
Men har ingen aning om hur framtiden kommer att se ut.
Vita är sjukhuspersonalens rockar, vita lakan och väggar.
Det lilla livet ligger i hennes famn, han sitter bredvid. Tårögda och utmattade.
Men har ingen aning om hur framtiden kommer att se ut.
Vit är villan, vita är blommorna på körsbärsträdet i trädgården.
Familjen travar upp för trappan, låser upp dörren. Nyfikna och hoppfulla.
Men har ingen aning om hur framtiden kommer att se ut.
Vitt har hennes hår tillslut blivit, vitt är även hans skägg.
Det gamla paret står tätt intill varandra, sonen vinkar glatt från studentflaket.
Han förväntansfull och planerande.
Dom nostalgiska och oroliga.
Men fortfarande har ingen en aning om hur framtiden kommer att se ut.
På måndag börjar jag gymnasiet, och som sagt;
Jag har ingen aning om hur framtiden kommer att se ut.
Hjälp.
Hon står där mitt i skaran, med en flaska champagne i ena handen. Glad och fri.
Men har ingen aning om hur framtiden kommer att se ut.
Vit och kal är lägenheten, vit i ansiktet blir hon av tanken;
Jag är vuxen nu, stor nog att bo ensam och betala räkningar. Ansvarsfull och livrädd.
Men har ingen aning om hur framtiden kommer att se ut.
Vit är sandstranden, vit är hans T-shirt.
De går bredvid varandra i vattenbrynet, hand i hand. Kära och levande.
Men har ingen aning om hur framtiden kommer att se ut.
Vit är brudklänningen, vit är kyrkan som tonar upp sig bakom brudparet.
Han ler mot henne, hon ler tillbaka. Nervösa och lyckliga.
Men har ingen aning om hur framtiden kommer att se ut.
Vita är sjukhuspersonalens rockar, vita lakan och väggar.
Det lilla livet ligger i hennes famn, han sitter bredvid. Tårögda och utmattade.
Men har ingen aning om hur framtiden kommer att se ut.
Vit är villan, vita är blommorna på körsbärsträdet i trädgården.
Familjen travar upp för trappan, låser upp dörren. Nyfikna och hoppfulla.
Men har ingen aning om hur framtiden kommer att se ut.
Vitt har hennes hår tillslut blivit, vitt är även hans skägg.
Det gamla paret står tätt intill varandra, sonen vinkar glatt från studentflaket.
Han förväntansfull och planerande.
Dom nostalgiska och oroliga.
Men fortfarande har ingen en aning om hur framtiden kommer att se ut.
På måndag börjar jag gymnasiet, och som sagt;
Jag har ingen aning om hur framtiden kommer att se ut.
Hjälp.
När du mår dåligt ger jag dig tröst
Jag är Lina, den intelligenta värktabletten.
Vill i alla fall försöka att vara. Vet däremot inte om jag är så fasligt intelligent, gör mitt bästa.
Någon tablett är jag däremot inte.
Iprenmannen är min idol.
Vill i alla fall försöka att vara. Vet däremot inte om jag är så fasligt intelligent, gör mitt bästa.
Någon tablett är jag däremot inte.
Iprenmannen är min idol.
Jag var ingen, du var aprilhimlen
Det är en varm vårdag i april, solens strålar har äntligen tittat fram efter månader av grått.
Både i mitt inre och i staden jag ser genom mina nyinköpta solglasögon, har allting färgats ljust.
Med benen i kors och ryggen lutad mot den eftermiddagsljumna statyn av den forne Kung Gustav Adolf, ser jag ut över det glittrande vattnet vid slussen, det här är livet tänker jag. Det är ögonblick som dessa man vill kunna frysa till is, eller i alla fall önskar man att kameran inte hade ramlat i backen och gått sönder veckan innan, den här stunden ville jag arkivera. En sådan bild man tar fram och kollar på, säger "åh, den här dagen minns jag", vanligtvis brukar det där efter komma en fortsättande historia. Men just den här bilden har ingen sådan historia, lyssnarna får nöja sig med informationen om att denna dag var en dag jag minns.
Jag var på en plats där jag trivs, jag var i det sällskap jag trivs bäst med.
Jag var lycklig under dessa förutsättningar.
Tänker tillbaka, ler, blir varm i magen.
Både i mitt inre och i staden jag ser genom mina nyinköpta solglasögon, har allting färgats ljust.
Med benen i kors och ryggen lutad mot den eftermiddagsljumna statyn av den forne Kung Gustav Adolf, ser jag ut över det glittrande vattnet vid slussen, det här är livet tänker jag. Det är ögonblick som dessa man vill kunna frysa till is, eller i alla fall önskar man att kameran inte hade ramlat i backen och gått sönder veckan innan, den här stunden ville jag arkivera. En sådan bild man tar fram och kollar på, säger "åh, den här dagen minns jag", vanligtvis brukar det där efter komma en fortsättande historia. Men just den här bilden har ingen sådan historia, lyssnarna får nöja sig med informationen om att denna dag var en dag jag minns.
Jag var på en plats där jag trivs, jag var i det sällskap jag trivs bäst med.
Jag var lycklig under dessa förutsättningar.
Tänker tillbaka, ler, blir varm i magen.
Och hon föredrar fortfarande apelsiner.
Tänk att en person vandrar in i ens liv, stannar ett tag, bosätter sig...
Även om det kanske bara är tillfälligt.
Tar efter ett tag semester, men kommer såklart "hem" igen, för att sen göra en ny resa, denna gång är det kanske för alltid.
Men vissa personer kommer tillbaka, även fast man tror att dom flyttat för gott, knackar dom på dörren för en snabbvisit. Eller kanske för att stanna en stund, kanske för alltid.
Jag var 7 år, hon var min vän. Kanske min allra bästa vän, i alla fall en av dom som toppade listan på val av kompis att leka med efter skolan. Och det gjorde vi, så gott som varje dag.
Till slutet; hon bytte skola, vilket resulterade i att vi tappade kontakten helt.
Vännen min begav sig alltså iväg på en resa, hon reste ut ur mitt liv. Jag var ensam kvar,
utan en aning om hennes hemkomstdatum.
Åren går, personer kommer och går in och ut ur mitt liv. Vissa stannar.
Lite smånervös var jag allt, det var den stora dagen. Idag skulle jag bli snygg, tandställningen skulle bort. Far min erbjöd sig som sällskap i väntrummet, Tack men nej tack. Jag är stor flicka, jag klarar mig själv.
Efter tio minuter ensam i det lilla rummet smyger sig ratlösheten på, har underhållt mig alldeles för länge med att beundra snöflingorna utanför fönstret. Så öppnas dörren...
In kommer Hon, som en bekant räddande ängel.
Idag var det dags för landning, hemkomsten, nu har hon anlänt.
Vi firade inte med tårta och ballonger..
Bara ett långt samtal, minuter som snabbt rullade förbi och blev till en timme.
Vi tog sedan adjö för denna gång.
Hon har flyttat ifrån mig, men ibland knackar hon på min dörr.
Ett hej, ett kort samtal, en blick, ett leende
Någon gång ibland.
Ikväll var hon här igen
Även om det kanske bara är tillfälligt.
Tar efter ett tag semester, men kommer såklart "hem" igen, för att sen göra en ny resa, denna gång är det kanske för alltid.
Men vissa personer kommer tillbaka, även fast man tror att dom flyttat för gott, knackar dom på dörren för en snabbvisit. Eller kanske för att stanna en stund, kanske för alltid.
Jag var 7 år, hon var min vän. Kanske min allra bästa vän, i alla fall en av dom som toppade listan på val av kompis att leka med efter skolan. Och det gjorde vi, så gott som varje dag.
Till slutet; hon bytte skola, vilket resulterade i att vi tappade kontakten helt.
Vännen min begav sig alltså iväg på en resa, hon reste ut ur mitt liv. Jag var ensam kvar,
utan en aning om hennes hemkomstdatum.
Åren går, personer kommer och går in och ut ur mitt liv. Vissa stannar.
Lite smånervös var jag allt, det var den stora dagen. Idag skulle jag bli snygg, tandställningen skulle bort. Far min erbjöd sig som sällskap i väntrummet, Tack men nej tack. Jag är stor flicka, jag klarar mig själv.
Efter tio minuter ensam i det lilla rummet smyger sig ratlösheten på, har underhållt mig alldeles för länge med att beundra snöflingorna utanför fönstret. Så öppnas dörren...
In kommer Hon, som en bekant räddande ängel.
Idag var det dags för landning, hemkomsten, nu har hon anlänt.
Vi firade inte med tårta och ballonger..
Bara ett långt samtal, minuter som snabbt rullade förbi och blev till en timme.
Vi tog sedan adjö för denna gång.
Hon har flyttat ifrån mig, men ibland knackar hon på min dörr.
Ett hej, ett kort samtal, en blick, ett leende
Någon gång ibland.
Ikväll var hon här igen
Upp upp upp ner
Klockan är lite efter fyra, jag har fortfarande inte lyckats ta mig ur sängen.
Har endast ätit en macka, druckit ett glas oboy och läst Silverfiskens blogg, på hela dagen.
Detta inlägg gjorde min dag:
Har endast ätit en macka, druckit ett glas oboy och läst Silverfiskens blogg, på hela dagen.
Detta inlägg gjorde min dag:
http://saintkildaroad.blogspot.com/2005/10/i-love-you.html
Silverfisken skriver som en gud, låten är underbar, jag är extremt utvilad.
Resultat: pirr i magen
Ålderskris?
Markus 4 år tar en "genväg"
man ska först klättra och sen krypa igenom.
Själv är jag tydligen för gammal, bara 16 år, och redan nu bör jag inte ta den här sortens genväg förklarar han för mig. Markus blir tyst och funderar ett tag när han tagit sig igenom de två stålstängerna..
"Jag är fortfarande tillräckligt liten, men när jag blir gammal, 42 år, då MÅSTE jag gå på den vanliga vägen.
När man är 42 år, då är man jättegammal!"
Tänk vad man kan lära sig av en fyraåring.
Ska nu gå och meddela mor min (som fyllde 42 år i december) att hon är VÄLDIGT gammal.
man ska först klättra och sen krypa igenom.
Själv är jag tydligen för gammal, bara 16 år, och redan nu bör jag inte ta den här sortens genväg förklarar han för mig. Markus blir tyst och funderar ett tag när han tagit sig igenom de två stålstängerna..
"Jag är fortfarande tillräckligt liten, men när jag blir gammal, 42 år, då MÅSTE jag gå på den vanliga vägen.
När man är 42 år, då är man jättegammal!"
Tänk vad man kan lära sig av en fyraåring.
Ska nu gå och meddela mor min (som fyllde 42 år i december) att hon är VÄLDIGT gammal.
Timekill?
Tid, ett ord bestående av tre bokstäver, så litet och slitet med så stor betydelse.
"När tiden är rätt"
"När jag får tid"
"Tiden går så fort"
"Jag vet inte om jag har tid"
Jag är så sjukt trött på denna tidsångest, jag vill leva i nuet. Vara fri att göra vad som helst när som helst, ingen stress eller längtan. Chill.
Precis när jag äntligen lärt mig slappna av under juli månad, som är en månad bestående av enbart chill. Kommer augusti; det är dags att ta sig tillbaka till verkligheten, med tidiga mornar, läxor, plikter och stress.
Ja, nu har jag en väldig tidsångest, tiden går för fort.
Ikväll känns hösten i luften, vinden är inte sommarljummen längre. Den är lite hårdare, mörkare.
När denna höststorm blåste in genom mitt öppna fönster kom dom årliga tankarna; ojoj, det är en massa saker som jag inte hunnit med att göra under sommaren. Nu är sista chansen, jag har bråttom.
Men jag tog mig i alla fall tid att inatt starta en alldeles egen blogg, om det nu var en så bra idé. Time will tell.
Nu ska jag slå mig ner i fåtöljen under fönstret, linda in mig i min prickiga filt och andas in den friska höstluften. Om jag hade en tändare eller tändstickor i närheten skulle jag tänt värmeljus också, men det får jag spara till en annan gång.
Nu känner jag mig en gnutta possitiv faktiskt, den kyliga mörka höstvinden blev nyss frisk, ojoj, redan framsteg. Detta kanske inte slutar i deprission.
Till tonerna av Lars Winnerbäcks "Elegi"
"När tiden är rätt"
"När jag får tid"
"Tiden går så fort"
"Jag vet inte om jag har tid"
Jag är så sjukt trött på denna tidsångest, jag vill leva i nuet. Vara fri att göra vad som helst när som helst, ingen stress eller längtan. Chill.
Precis när jag äntligen lärt mig slappna av under juli månad, som är en månad bestående av enbart chill. Kommer augusti; det är dags att ta sig tillbaka till verkligheten, med tidiga mornar, läxor, plikter och stress.
Ja, nu har jag en väldig tidsångest, tiden går för fort.
Ikväll känns hösten i luften, vinden är inte sommarljummen längre. Den är lite hårdare, mörkare.
När denna höststorm blåste in genom mitt öppna fönster kom dom årliga tankarna; ojoj, det är en massa saker som jag inte hunnit med att göra under sommaren. Nu är sista chansen, jag har bråttom.
Men jag tog mig i alla fall tid att inatt starta en alldeles egen blogg, om det nu var en så bra idé. Time will tell.
Nu ska jag slå mig ner i fåtöljen under fönstret, linda in mig i min prickiga filt och andas in den friska höstluften. Om jag hade en tändare eller tändstickor i närheten skulle jag tänt värmeljus också, men det får jag spara till en annan gång.
Nu känner jag mig en gnutta possitiv faktiskt, den kyliga mörka höstvinden blev nyss frisk, ojoj, redan framsteg. Detta kanske inte slutar i deprission.
Till tonerna av Lars Winnerbäcks "Elegi"
Välkommen till min nya blogg!
Dags att göra ett försök liksom...
