Ingenting Någonsin
eftersom det inte finns så mycket mer än ingenting,
som jag känner att jag kan skriva om här just nu.
Vad är då ingenting?
Ingenting måste väl vara någonting?
Enligt Jocke Berg är ingenting ingenting,
Först kom ingenting
Sen kom ingenting
Sen kom ingenting
men ingenting är ingenting.
Den nya kentsingeln heter Ingenting, jag har väldigt blandade känslor för den.
Pendlar mellan bra och dålig, den är mest ingenting.
[Ingenting], ingenting inom klamrar, bandet vid namn Ingenting.
Sjukt bra band som jag fick upp ögonen, eller ska kanske säga öronen, för i vintras,
indiepop på hög nivå!
De flesta av deras texter innehåller ordet ingenting, även låtnamnen.
Men de är så mycket mer än ingenting.
Rekomenderar starkt!
Ingenting Ingenting... Ingenting!!! låten med Kristian Anttila,
En bra låt helt enkelt, sångaren likaså.
Skulle gärna analysera låten lite mer, men det hinner jag inte nu.
Ska hämta en liten pöjk från dagis om fem minuter.
Om ni bryr er?
Ni bryr er nog ingenting.
Detta var mest "ingenting" inom musik,
Det finns så mycket mer ingenting när jag tänker efter.
Funderar på att starta "dagens ingenting"...
Sommar med henne
Bara gjord för två, skapad för oss.
Vårat alldeles egna lilla hus var byggt av papp,
en pappkartong fylld med vänskap.
Det var sommar, det var vi.
Dag ut och dag in, start klockan nio med sommarlovsmorgon på TV.
Med en macka i handen och med ett leende på läpparna ringde hon på min dörr varje morgon,
tog mig till trygghet med sin närvaro.
Att se samma leende tio år senare i skolmatsalen, gör mig lika trygg nu som det gjorde då.
Saknad
Skulle vilja dra till med ett inlägg som på något sätt skulle kunna beröra någon,
och ett sådant jag själv blir nöjd med.
Vill...Men...
Har tappat skrivförmågan, men jag ska leta reda på den till helgen.
När jag har tid och ork.
Saknar inspiration just nu.
Sakna är vad jag gör, saknar allt som går att sakna.
Regn slickar hela staden
Nu blev det lite för dystert känner jag.
Får skylla på SMHI, som säger att det ska regna i morgon.
Kan skylla på hösten också, eller kanske på gud?
Regna ska det göra i alla fall, och jag ska på årets sista utomhuskonsert;
Håkan Hellström på Gröna Lund.
SMHI..
Undra om de är mutbara, eller har direktkontakt med vädergudarna.
Som ett obehagligt allvar
När jag tittar ut genom fönstret är det bara rönnbärsträdet, det som står alldeles för sig själv vid sandlådan i området, som skiljer sig från resten av världen.
Trädet ser ut precis som jag känt mig hela sommaren; färgglad, stark, lycklig, fri.
De orangeröda löven, vackert.
Men jag stod till skillnad från trädet inte ensam vid min sandlåda,
jag var omringad av lika färgstarka personligheter.
Just idag är jag den vissnande rosen under trädet,
hösten försöker ta mig med.
Snälla du, plantera mig i ditt växthus.
Rädda mig från septembermörkret.
Futurum
Vad är det som skrämmer mig?
Jag tror jag är rädd för framtiden.
Att inte veta.
Ormar är också rätt läskiga..
Barn på nytt
Man får absolut inte sparkcykla över strecken som finns i asfalten, inte före"gå".
Klara...Färdiga.. Tjyvstart!
Att se hur det lilla ansiktet skiner upp när han inser att han var busig och fuskade, vilket innebär allt från 5-10000 i poängavdrag i vårat alldeles egna spel, får alla mina bekymmer att suddas ut. Jag blir barn på nytt.
Att gå ner till dagis tar mig fem minuter, att komma hem tillsammans med fyraåringen tar en halvtimme. Han ger mig semester, en halvtimmes semester från allvaret. Från det riktiga livet.
De vanliga hedliga fåglarna i träden har helt plötsligt bytt färg, dom är allt från exklusivt guldfärgade till röda och blå. Vad som helst kan bli hur som helst, det är vi som bestämmer. Ingen som säger hur det ska vara, inga rätt och inga fel.
Jag har ett vagt minne från tiden innan jag upptäckt konsten att tyda bokstäver och forma ord,
en text i en bok kunde betyda exakt vad som helst.
Jag kunde bestäma helt själv vad den betydde, så det gjorde jag.
Den tråkigaste vetenskapstidningen kunde byta innehåll. Helt plötsligt förvandlades den till en otrolig berättelse om en liten flicka som fick äta hur mycket godis hon ville, även fast det inte var lördag. Jag kunde skapa en perfekt värld, i min egna berättelse kunde vad som helst hända under mina villkor.
Efter några år försvann drömmen om flickan som kunde göra vad hon ville.
Eller hon kommer tillbaks ibland, men hon har växt upp.
Problemen är utbytta, istället för godis handlar den utlimata sagan om ett liv utan skolpress, det förekommer heller inga överbeskyddande föräldrar, inget skitsnack och inga falska människor. Defenitivt är alla bitchblickar utrotade, likaså olycklig kärlek.
Men just den halvtimmen hem från dagis är hon original,
flickan med lördagsgodis på en vanlig onsdag.
Det som göms i snö
Den när mor min drar undan gardinerna, uppmanar mig att titta ut genom fönstret.
Hon tittar på mig med den där finurliga blicken.
Hon vet att resultatet av det som försigår utanför fönstret, kommer hålla i sig hela dagen.
Tillslut lyckas jag sätta ner fötterna på det kalla golvet, och slå mig ner i fåtöljen under fönstret.
Ett stort leende är resultatet av det som möter mig när jag kollar upp mot himlen.
Snöflingor; Vita, trygga och helt tyst singlar dom ner framför ögonen på mig.
Den första snön faller över staden, när jag öppnar dörren slår kylan emot mig.
Men inom mig är jag alldeles varm.
Det är något med den dagen, något som får mig att känna frid.
Allt är vackert, ingenting är grått, trist och fult.
Det är nästan perfekt.
Tystnad, tunnel, avfart
Mitt trafikljus har gått sönder, tankarna kör runt huller om buller och krockar med varandra.
Men ingen kommer fram till utfarten.
Släkten är värst
De är så nära som det kan bli, fast i mitt fall ändå så fruktansvärt långt bort.
Idag åt jag frukost med min mormor.
Det kanske låter som vardagsmat, men inte i mitt fall.
Jag tror jag aldrig tilltalat henne som "mormor"
Igår sköt jag och min morfar luftpistol.
Han är jägare, jag slog honom med tre poäng.
Jag har tydligen ärvt något från en man jag knappt pratat med.
I fredags såg jag min farbror i Täby Centrum.
Eller jag tror jag såg honom, minns inte riktigt hur han ser ut.
Jag sa inte ens hej.
För en vecka sen träffade jag fyra kusiner samtidigt.
det har inte hänt på ett antal år, dom är systrar och pratar nu för tiden fyra olika dialekter.
Jag har även en till kusin, som jag aldrig träffat.
Förra veckan träffade jag min moster två gånger.
Det har jag aldrig gjort förr, vad jag vet.
Hon är till och med min gudmor.
Jag känner någon slags kärlek till dessa personer, även fast jag knappt vet vilka dom är.
Om jag hade vingar
när man kan låta en tystnad enbart vara tystnad.
När man inte försöker vara mer än vad man är,
man vet att man inte behöver vara mer än sig själv.
Ibland är en vän det finaste man har.
Verkligen
Jag har klibbat fast.
Jag har verkligen klibbat fast, som ett tuggummi i hårbotten.
Fast jag vet inte om jag kan släppa taget, inte ens med sax.
Vet inte om jag vill.
Förlåt, jag är trött
Brevet till läraren
Första läxan Svenska A
Hej Axel, nu skulle jag vilja presentera mig.
Jag är en av eleverna du ser om du tittar över din axel, det vill säga om du i förmodan står vänd med ryggen mot klassen. Vi får hoppas att du gör det när du läser detta, för annars ljuger jag.
Men jag talar helt sanning när jag säger att mitt namn är Paulina Johansson, jag lyssnar även om du kallar mig "Lina", det är speciellt bra eftersom en klasskompis tagit del av mitt namn. Men jag är snäll, hon får bli Paulina.
Lina, det är jag, och har alltid varit. Innan jag ens var född var jag "Micke-Lina", Mikael eller Paulina, det skulle barnet heta. Till min pappas lycka blev det en liten Lina, jag är hans lilla Lina ballerina.
Min klass heter då "WWI1A", väldigt förvirrande tycker jag. Jag har hittills under min tid i Tibble skrivit en del prov. Varje prov börjar med två simpla frågor att svara på;
Namn: Paulina Johansson
Klass: Andromeda
Eller nej, jag glömde igen. Jag går inte i Kunskapsskolan längre, min klass heter inte Andromeda. Jag får sudda och börja om på nytt.
Namn: Paulina Johansson
Klass: WWI1A
Det är där jag hör hemma nu, i WWI1A, en linje som jag valde för den verkar passa mig hyfsat bra, och framför allt för den verkar vara intressant och rolig. Som den förhoppningsvis är, än så länge har jag ingen aning faktiskt. Men skriva, det gillar jag, det hoppas jag det blir mycket av. Läser det gör jag också, nästan varje kväll. Ett nattduksbord utan en bok på, är inte mitt nattduksbord.
Eftersom sidan nu börjar bli lite för full av bokstäver, verkar det vara dags att avrunda. Det blir till att kortfattat ge dig lite information om vem jag är, för det har jag precis kommit på;
Jag har upptäckt hur jag vill, och inte vill spendera min fritid. Jag vill inte spela innebandy, det trodde jag att jag ville förut. Svaret är; jag har egentligen talang inom idrott. Men jag spenderar hellre min tid och mina pengar på kläder, musik, konserter och kompisar, än att det spenderas i en sporthall, jagandes efter en liten boll med hål i.
Jag vill fånga dagen, leva livet, göra det jag gillar. Alltså är jag precis som vilken sextonåring som helst, en liten vilsen varelse med många förväntningar och önskemål.
Men jag hoppas vi får ett par trevliga år tillsammans.
Novell "Svaret på frågan"
tänkte dela med mig av påhittet.
Förlåt om den är lite lagom för lång och väldigt fjantig,
men det är så han ville ha den.
Svaret på frågan
- Sandra, är du vaken? Jag ställde nyss en fråga
- Oj, ursäkta. Kan du ställa frågan igen?
Det brukar ofta bli svaret på frågorna folk ställer mig, svaret på frågan dem ställer besvaras med en ny fråga; "Kan du ställa frågan igen?".
Den meningen har jag använt ett tusental gånger under min grundskoletid, den är min täckmantel, min sköld eller mitt skal, som jag kan känna mig trygg bakom. I mitt skal är jag trygg, där kan ingen nå mig, där är jag perfekt. Chansen att göra något fel eller missuppfatta en fråga finns inte, bakom skölden är jag säker.
- Välkommen tillbaka till verkligheten Sandra, om du inte suttit och sovit under hela lektionen borde du kunna svara på vilken ordklass ordet "framför" tillhör?
- Jaha.. jag vet faktiskt inte
Såklart jag vet svaret, jag kan svaret på det mesta. Ordet "framför" är en preposition, precis som ordet "inuti". Jag har allt inom mig, någonstans långt nere i tårna, där sitter orden fast. Som en svart klump av allt jag så gärna skulle ha velat få sagt, men aldrig vågat plocka fram och visa för omvärlden. I tron om att jag skulle uppfattas fel, eller i rädslan av att svika mig själv om jag hade fel. Därför blir svaret när jag får frågan ställd till mig igen oftast "jag vet inte", de tre orden tar mig till tryggheten. De är min räddade trästock jag fann på min väg till fastland, jag hänger mig fast vid trästocken med skölden i ett hårt grepp, skölden och trästocken hjälper mig fly från skeppet som lämnade mig att drunkna efter ett sjörövardåd.
Men man klarar sig inte undan med endast ett drivmedel och en sköld, man behöver även något att slåss med, något att bemöta världen med. Men det har jag inte, det är där jag faller.
Med orden i tryggt förvar bakom strumpor och skor, ger jag mig ut på jakten efter svärdet.
Det där alldeles speciella svärdet, som ger mig styrkan och kraften att möta världen på riktigt med egna åsikter. Svärdet kulle göra mig så modig, att orden antagligen skulle flyga upp från tåspetsarna, upp i magen, och ut genom munnen.
Ännu en dag av ensamhet, eller kan man vara ensam fast man inte är ensam?
Visst, jag sitter inte ensam under lunchen och går inte ensam till lektionerna. Jag har klasskompisarna bredvid mig, de personerna som delar mina skoldagar där jag bidrar med små kommentarer, inga åsikter, jag håller mest med vad folk säger.
En sån som jag kan cirkulera runt i bakgrunden, jag hamnar aldrig längst fram.
Ibland däremot plockar vissa fram mig av egen ensamhet, ett kort samtal på busshållplatsen. Som kan handla om oviktiga saker som när bussen kommer, eller "Visst var det god lunch i skolan idag" jag nickar och håller med, för om jag inte håller med och säger emot, har jag ju fel. Och fel kan jag ju inte ha, den som har fel är inte perfekt.
Förresten så frågar ingen om min åsikt, det är inte ofta någon intresserar sig om vad jag tycker och tänker eller har för mig. Jag har vant mig vid att hålla tyst.
Runt om mig uppstår en livlig diskussion angående helgens melodifestival, var det rätt bidrag som vann egentligen? Vem hade snyggast kläder? Jo visst har Andreas Johnson bäst röst?
Det är den här delen jag hatar, när ett ämne som jag verkligen gillar kommer på tal, orden bubblar upp i fötterna och längtar efter att få ta sig ut.
- Sandra, du kollade i fredags va? Vad tycker du, skulle The Ark vunnit?
Vad nu, någon riktar en fråga direkt till mig. Jag känner hur paniken växer i kroppen, orden "jag vet inte" formar sig på tungan, bäst att söka efter tryggheten direkt. Men vänta nu, kan en klasskompis vara den som har mitt svärd?
Ja, svärdet ligger nu framför mig på bordet, om jag sträcker mig tillräckligt långt är det i min hand. Orden bubblar och sprutar i fötterna, nu har de kraften att ta sig ut. Det värmer i magen och forsar upp i halsen.
- Min personliga favorit är Jimmy Jansson, jag gillar att hans låt var så glad. Plus att han är jättesöt och har fin stil, han skulle ha vunnit! Tycker ni inte?
Jag vågar böja upp huvudet när sista ordet rann ur mig, kollar mig omkring, ser flera stycken som nickar och med detsamma fortsätter den livliga diskussionen. Mina ord hade exploderat fort och tyst, men folk lyssnade till vad jag sa. De höll med, även om inte alla såg uppskattande ut och tyckte som jag. Så hade de lyssnat och tagit till sig mina ord. Jag hade min egen åsikt, jag hade svärdet i handen, orden i munnen, och tanken "Ingen är perfekt".
Paulina Johansson
7 maj 2007
Snälla, beskydda mig
Började denna dag med matte nivåprov
Namn: Paulina Johansson
Klass: Andromeda
Nej just det, jag går i WWi1a nu.
Var tvungen att sudda, och skriva i klassnamnet på nytt.
WWi1a...
Jag saknar Kunskapsskolan lite, sjukt nog.
Förresten gick matteprovet åt helvete, men det ordnar sig.
Det gör det alltid.
Kom-ihåg-lapp
Vilka saker är det vi kommer ihåg?
Det är dom som gör intryck,
dom som innehåller flest känslor och har så många sinnen som möjligt inblandade.
Jag ser honom djupt i ögonen, de ärliga ögonen.
Jag drar i mig lukten av honom, en lång inandning.
Jag känner hans arm emot min.
Jag hör honom viska ord av ömhet.
Ett sådant ögonblick är ett sådant man inte glömmer,
ett ihopkok av sinnen.
Känslofyllt
Yngst igen
Det är länge sen det var på riktigt, har mest lekt under min skoltid i Kunskapsskolan.
Det var mina år av glädje, frihet och lek.
Om jag ska vara ärlig så älskade jag nog nästan varje dag på det stället.
Eller... Älska är överdrivet, men jag trivdes.
Jag kunde vara jag, och att vara jag var accepterat.
Nu känner jag att jag snart kommer skriva ointressant trams,
jag gillar inte att skriva om tråkiga dagshändelser, som inte ens är minnesvärda.
Men minnen däremot...
Vi går tillbaka i tiden, sisådär 4 år.
Det var hon och jag mot världen, eller i alla fall mot Kunskapsskolans elever.
Vi var yngst, vi var vilsna, allt var nytt och fruktansvärt spännande.
Vi gick bredvid varandra, inneskorna på, väskan på ryggen
och med en hel drös av nyfikna blickar som brännde nacken.
Flocken av storögda vilsna själarna fördes in i ett klassrum,
1a, 1b, 2a, 2b.
Nej, detta är inget koncetrationsläger, det är en riktig skola.
Fast man ibland tvivlar.
Kunskapsskolan.
Väl inne i klassrummet blir det tyst,
nervös tystnad.
Dörren öppnas,
in kommer han
Som visar sig vara den konstigaste mannen jag träffat i hela mitt liv.
Han är smal, bär glasögon, ställer konstiga frågor och slänger ur sig annorlunda kommentarer.
Men han är smart.
Han talar om för mig och mina klasskamrater, att det vi har på bordet framför oss,
det är ett papper;
det är vitt, det är a3, det har fyra sidor.
Det första jag "lärde" mig i högstadiet, och en av de sakerna jag aldrig kommer att glömma.
Let the rumour be true
Tio år, som igår
som på den gamla goda tiden.
Fast vi byter ut leran, smutsen och löven mot mjuka moln.
Gångvägen luktar gott, den luktar friskt sommarregn.
Med regn kommer även mördarsniglar, med mördarsniglar kommer tävlingar!
Eller i alla fall för oss.
Med gummistövlarna på, och ett leende på läpparna.
Det gäller att kliva på mördarsnigeln så kraftfullt som möjligt, så att inälvorna sprutar åt alla håll.
Jag kan fortfarande inte gå förbi en sådan snigel utan att impulsivt vilja kliva på den,
och varje gång tänker jag på dig; på oss, på våra promenader.
På alla våra minnen, all tid vi spenderat med varandra,
alla upplevelser och alla små men speciella detaljer.
Det kanske inte låter så trevligt att bli förknippad med den sortens sniglar, men tänk hur ofta man ser dom. Tänk hur ofta jag då tänker på dig.
För tio år sen mötte du min blick för första gången, jag glömmer aldrig
den fyraåriga pojken på trehjuling
utan byxor.
Övermogen fallfrukt
Fast jag är fortfarande 164,5 centimeter lång.
Den längden har jag faktiskt varit i cirka tre år nu, om inte mer.
När jag tänker efter kanske jag till och med har vuxit 20 centimeter i år,
när jag inser hur liten jag var i augusti för ett år sedan.
Jag har blommat, jag har blivit jag.
Vattnad med erfarenheter
