[white-heart] cherry

Jag har söta klasskompisar.
Det är en skön känsla att hitta personer man tycker om,
människor som man får ut något av att vara med.
Tack för en bra kväll.


Förlåt om min blogg suger nu för tiden,
hittar ingen inspiration till att skriva något mer djupt än såhär.
Verkar som att jag de senaste dagarna har blivit sämre på att formulera mig rätt också,
orden flyter inte ihop lika fint längre.

I höstrusket behövs det små stunder av lycka för att få en att orka all skolstress och allmän stress, musik är vad som behövs. I mitt fall är det konserterna som är ljuset i slutet av tunneln.


Så för att helt byta ämne, insåg jag för några dagar sen när jag pluggade till ett prov, att det som ger mig motivation till att verkligen försöka få in någonting är vetskapen att jag lär mig och blir allmänbildad. Eftersom ett av mina mål just nu är att äga min storebror och morbror i en riktig vuxendiskution, ska jag hädanefter börja ta mina studier seriösare. Att vara allmänbildad är min dröm, att kunna ge svar på tal och veta vad man pratar om är coolt.

Annars är allt väldigt geggigt just nu, livet är som en lerpöl.
Fast just ikväll är det mer som en vattenpöl, eftersom dagen var bra med vänner, turen på min sida, konsert och mys. Men ändå inte helt perfekt. snart så, då är denna negativitet över. Jag känner att även all gegga snart kommer utrotas, det är dags att livet ska börja gå min väg.



So what the hell are we so scared of?

Jag är fegfegfeg
precis som dududu

Tänk vad svårt det är att se allt man har, istället för att se allt man inte har.
Människor blir aldrig nöjda, begäret efter mer finns alltid någonstans i bakhuvudet.
Går det att vara helt nöjd och lycklig, för ens en sekund?

Det ligger ett tunnt snötäcke på tegelpannorna utanför fönstret, det är ett stort leende på mina läppar. Jag har alltid avgudat vintern och snön, även i år var jag tvungen att skutta runt lite av lycka när jag insåg att första snön föll över Täby. Det finns däremot en negativ sak, det blir lätt lite för obehagligt kallt. Det vill säga, om man inte har något att värma sig med.

Bajs är gott.
Idag har jag skämt ut mig, apropå ingenting.
Punkt
Jag sitter här i Maries kök, vi väntar på igår..
Eller kanske på imorgon.

Marie är min gud.

När man inte längre vet vad man vill ha, om man vill ha det, eller varför det är så.
När man inte längre vet om det är värt att kämpa, eller om det är rätt sak man kämpar för.
När man inte får några tecken på om man i huvud taget bör kämpa.

På senaste tiden har min hjärna gått på högvarv, jag väntar bara på den dagen då det ska svartna framför ögonen och en liten skylt med bokstäverna E R R O R ska blinka ihärdigt bakom ögonlocken. Fast jag är långt ifrån en teknisk maskin, jag är bara människa. Tyvärr, och jag lider av typisk mänsklighet.

Vi människor oroar oss över mycket, vi bekymrar oss och tvivlar. Vi funderar och tar ut saker i förväg. Istället för att se möjligheterna ser vi scenariot där allt går åt helvete, vi ser framför oss slutet. Slutet där allt gick precis som man ville att det inte skulle gå, hur det säkert skulle kunna gå. Men man glömmer att det ibland är så värt att ta chansen, för det finns ju en chans, en mycket stor chans, att det går precis som man vill att det ska gå.

När man inte längre vet vad man vill ha, om man vill ha det, eller varför det är så,
får man ta reda på det.
När man inte längre vet om det är värt att kämpa, eller om det är rätt sak man kämpar för,
får man testa sig fram.
När man inte får några tecken på om man i huvud taget bör kämpa,
är det ens egen tur att ge tecken.

Tyvärr är jag dålig på sådant, lat och feg.
Trots alla dessa tankar har jag inte fått ner en enda här, antagligen av feghet. Eller av förstånd, att jag inte vill sabba något för mig själv. För som sagt, jag är bara människa.

Det där om att man inte förstår vad man har förän man har förlorat det,
det kanske stämmer?

Billie the vision & the dancers på tisdag

Klockan är snart två, jag satte mig precis till rätta i sängen,
är hur trött som helst och borde sova... Men orkar inte.
Därför skriver jag ett ogenomtänkt  och impulsivt blogginlägg!
Det får handla lite om min dag, inte ofta jag berättar sånt.. Men här kommer det:

Jag tänkte börja med att utse dagens man, eller rättare sagt dagens män.
Starkast lös min fd spanskalärare Aitor, det var längesen jag såg någon bli så ärligt glad över att se mig. Jag och mina goda vänner Julia och Marie (dagens kvinnor)  gjorde dagen lika ogenomtänkt och impulsiv som detta blogginlägg, vi begav oss efter skolan på ett besök i fd skolan, ett besök som blev lite längre och mysigare än väntat. Det var mycket intressant och nostalgiskt, träffade en del pratglada gamla skolkompisar och även en del nya ansikten, främst på lärare. Men några gamla godingar fanns kvar; Aitor, Fransson och Peter. Men tillbaka till dagens man, Aitor. Ett stort leende och en kram i samband med det så värmande "Hola Baolina" på den så saknade spanska brytningen, gjorde min dag. Han är en av de saker jag saknar mest från kunskapsksolan insåg jag idag, en helt underbar personlighet har den mannen. Plus att han är den enda som kan få mig att förstå spanska, därför gav han oss en liten snabbkurs i några krångligheter och beordrade oss att maila/hälsa på skolan om vi behöver honom. Sa jag att han är underbar?

Efter detta avnjöts en microlunch i Maries hushåll, för att sedan sticka vidare till Ropsten.
Där träffade vi en efterlängtad Simon, Claes och Calle. Som blir resten av dagens män. Kvällen var hur mysig som helst med film, skratt, galenskaper, diskussioner och allmänt massor av mys. Uppföljarkväll på måndag.

En helt jättelyckad första dag på höstlovet, svårslagen mysighetsgrad.
Den här hösten har i allmänhet vart rättså perfekt, nästan perfekt.

Nu borde jag sova, innan jag snackar bort mig ännu mer...


I thought I was a fool for no one,
but oh baby I'm a fool for you

Åter igen...
Om jag hade vingar.

Jag sitter ensam på bussen medan Sverige långsamt drar sig tillbaka, folk runtom är på väg hem från jobben och solen har precis börjat gå ner. När jag kollar upp mot himlen och hör musiken som strömmar ur hörlurarna från min nya iPod reser sig håret på mina armar, jag går in i musiken, in i min egen värld. Jag behövde inget mer än den bekanta rösten.

Simon, Lotta, Johanna, Claes, Carro, Julia, Marie
Jag saknar oss

Helt plötsligt fick jag valmöjligheter.
Jag har lite makt känner jag, massor av möjligheter.
Tyvärr är jag för snäll för att utnyttja dom, eller man tjänar nog på att vara snäll.
Så jag omformulerar mig: Som tur är, så är jag för snäll för att utnyttja dom.
Nu känner jag att ingen förstår vad jag pratar om, eftersom jag låter er få stå utanför och kika in genom en glipa i gardinen, där innanför finns mitt liv.


Jag tänker låsa upp ytterdörren,
Innerdörren tänker jag låta stå låst ett tag till.


Men till en början, så tänkte jag dra till med ett nytt namn..
Patricio är cool.

Nu insåg jag att jag inte nämner några namn här, har enbart nämnt ett namn två gånger. Marie..Tre gånger nu.
Det finns så många fler namn i mitt liv som är värda att nämna.
Men det är lite charmen med hela bloggandet, enligt mig, att vara lite lagom hemlig.
Det är inte mycket som jag skriver här, skulle kunna skriva så otroligt mycket mer.
ska jag fortsätta vara såhär hemlig? Eller mystifikisk som en viss mattelärare skulle säga.

Eller så öppnar jag mig...
Står med nyckeln i handen

Visst fick jag träffa honom, visst fick jag en kram.
Inte bara en kram, en kram från varje bandmedlem till och med.

Nu känner jag hur töntig jag börjar bli, ska sluta.
Inget mer kenttjafs.

Funderar på om jag vågar skriva personligare saker här,
fast näe.
Töntigt.