[white-heart] cherry

Vitt, på morgonen är taket helt vitt. Jag ligger nedbäddad bland kuddar och under två tjocka duntäcken, vitt är kallt. Som tur är har jag röda lakan och marinblå gardiner, de ramar in de kala beiga väggarna. Utanför är vädret grått. I tre år har jag vaknat upp på detta sätt, jag flyttade till denna lägenhet i Hjorthagen såfort jag fyllt 20 och hade skaffat mig ett jobb. Jag började min arbetarkarriär ett år efter jag slutat gymnasiet, det blev ett halvtidsjobb på Ica. Ica hjorthagen, nere på hörnet bredvid tunnelbaneuppgången.

Jag hade tidigare gått runt i ett helt år och varit mer eller mindre sysslolös; ibland var jag barnvakt, ibland var jag hundvakt, ibland var jag till och med blomvakt. Men efter så lång tid av vaktande och ledighet hade jag bestämt mig; i väntan på att uppfylla en gammal dröm, det vill säga slå igenom som författare, behövde jag ett jobb, jag behövde ett liv, en nystart. Någonstans att spendera tid med att drömma och vidga mina vyer, min alldeles egna livserfarenhetsskola. Och det skapade jag mig. En solig aprileftermiddag läste jag en artikel om ansökan efter kassörska till ett Ica jag aldrig besökt förut, och eftersom jag aldrig tackar nej till en upptäcktsresa kollade jag direkt upp hur man tog sig till detta Ropsten. 45 minuter senare var jag framme.

Träden stod i blom, vårsolen låg på och färgade husen solnedgångsorangea och jag var såld vid första ögonkastet. Såld blev även den lilla ettan som stått tom i kvarteret, direkt när jag fått jobbet köpte jag mig bostaden. Jag förälskade mig i denna färgglada del av Stockholm av en slump, det som vanligtvis var fel slutstation var nu alldeles rätt, jag begav mig tillsammans med mitt liv åt andra hållet. Det som visade sig bli rätt håll. Under hela min uppväxt hade jag åkt åt motsatt hål, med samma linje från Östermalmstorg. Den röda linjen.

Hans ögon var isblå, utanför fönstret gryr ännu en ny och gul höstdag. Och när jag tänker efter, är livet aldrig helt grått. Jag har regnbågens alla färger i mitt liv, jag är en färgglad människa, men oftast är jag lite blå. Den blå färgen är min favoritfärg, dysterhetens färg, deppighetens yttre och den färg som ibland kan matcha mitt inre.

*

Idag är alltså en blå dag, det insåg jag direkt när jag vaknade. Men precis som alla andra mornar tvingar jag upp mig själv ur sängen. En rysning går genom min kropp, gåshuden sprider sig över mina armar, ben och byst. Jag har inte råd med att sätta på elementen i lägenheten, yttervärlden är iskall och det är otroligt lockande att krypa ner under täckena igen. Men jag stiger upp i all min nakenhet, stoppar ner fötterna i ett par luddiga tofflor och hasar mig ut ur sovrummet. Jag betraktar lägenheten i min färd till duschen, jag går genom vardagsrummet, köket, hallen och in i badrummet.

Tråkig och trist, utan gardiner, med kala väggar och opersonliga möbler. Lådor i hörnet av varje rum. Ett ofärdigt hem. Inte ens badrummet har själ, det finns en toalett, handfat, dusch och handdukstork, precis som i alla andra hem. På duschgolvet står en enfärgad tvål, en flaska rosa schampo och matchande balsam.

Jag använder de få produkter jag har och står extra länge och njuter under de varma vattenstrålarna, låter tanke efter tanke gå sakta genom mitt huvud. Minns små detaljer som jag förut inte tänkt på. Samlar historisk information från en tidpunkt i mitt liv. En tidpunkt som var för inte alldeles för längesedan, men som jag på senaste tiden tillslut lyckats sluta tänka på. Men allt förändrades igår, nu finns det åter igen bokstäver nedpräntade om det, om honom. De gamla dagböckerna slängde jag, i ett försök att glömma och komma över. Jag hade trott att det funkade. Men nu flyter tankarna upp igen, nu finns det bläck på papper igen. Ikväll ska det utökas, min text om dig ska fortsätta in på ett nytt kapitel. Kapitlet om de utbytta orden efter första mötet.

Ännu en gång slår kylan emot mig, den fysiska kylan som bildas när man stiger ut i en höstkall lägenhet efter en varmdusch. Ännu är det morgon och jag har en hel dag att fördriva innan jag slår mig ner och försöker samla tankarna igen för att fortsätta berättelsen.

Nu har jag bestämt mig för att börja berättelsen om hur min lägenhet förvandlades till en del av mig, det hela börjar nu.

*

Sista bussen hem skulle gå om en halvtimme, jag hade redan lämnat den skräniga längenheten för längesen. Det hade varit fest någonstans på Biblioteksgatan och det slutade som vanligt, så som det slutar alldeles för ofta efter en kväll fylld av flertal glas vin och mystiska män med röda strumpor i prydliga skor. Det slutade med ett barskt Nej och flykt ut i trapphuset. Det slutade med mina egna ensamma fotsteg i vattenpölarna, fotsteg som slutade just framför denna korvkiosk vid Sergelfontänen. Vanligtvis brukar det sedan sluta med en ensam stor säng i en liten lägenhet och nattmacka framför Lyckochansen. Men just denna blöta afton har jag inte ätit middag, lämnat festen tidigt och vandrat längst med den stjärnklara himlen och tillslut hamnat här. Utan paraply.

Och regnet fortsätter att ösa ner, detta är antagligen denna hösts kraftigaste skur. Jag kan till och med känna hur regndropparna söker sig ner längst mina kinder och hur de antagligen färgar halva mitt ansikte grådaskigt, i en blandning av mascara och det dunkla ljuset från gatlyktan bakom mig. Jag är blöt genom kläderna, ända in på bara kroppen. Men med endast en man före i kön, femton kronor redo i handen och en tjugo minuter kvar till sista bussen skulle gå, är inte sängen och värmen allt för långt bort. Och en gnutta hopp finns fortfarande kvar i mig trots kvällens missöden. I mina tankar upptäcker jag mig själv med att ha fastnat med blicken vid samma ställe alldeles för länge, efter något som liknade en sekund men kunde varit en evighet vände mannen framför mig tvärt på huvudet, min blick villade bort sig i mörkret bakom honom. Men kvar i mitt huvud hade jag det som fångat min blick.

Nacken. Hans bakhuvud var det första jag la märke till, hur det raka hårfästet gick nedåt i ett sträck mot ryggradens början. Hans nacke var vacker, på högra sidan bredvid det mörka hårsvallet skymtade jag en vag kontur av ett födelsemärke, som jag först inte kunde se på grund av nattens mörker. Men när jag tog två steg framåt, två steg så nära att jag kände en vag doft av hans parfym och snuddade lätt vid den jeansklädda ärmen, fångade födelsemärket min uppmärksamhet. I mina ögon var det något av det mest fantastiska jag någon gång sett på en människokropp. Mer fantastiskt än ett par blåa ögon som en gång stirrat in i mig med ett sådant djup som inget annat gjort, mer uppseendeväckande än ett par muskulösa armar som någon gång hållit mig i sin famn, jag var redan mer fäst vid födelsemärket än vad jag varit vid gamla utslitna ord som sagts och handlingar som gjorts och funnits nedpräntade i ett antal dagböcker som skrivits inte allt för länge sedan.

Märket tyckte sig ha formen av ett hjärta vid min första anblick, ett litet nästan osynligt hjärta hade denna mystiska man i sin nacke. Jag hade nyss för första gången mött honom, mannen som jag en gång trodde hade två hjärtan.

*

Jag visste inte då, jag visste absolut ingenting då, om någonting. Jag visste inte hur det var att älska, jag visste inte heller hur nära man kunde komma någon rent fysiskt. Jag visste inte att mannen med två hjärtan egentligen bara hade ett, och inte var mer övermänsklig än jag. Tvärt om. Jag visste inte att någon kunde göra så mot mitt hjärta, något så omänskligt. Inte heller visste jag att denna man skulle fylla mina tankar så här pass långt efter, eller att han skulle få dessa bokstäver nedpräntade om sig.

Jag visste inte att tunnelbanor åkte så här fort.

Ropsten, slutstation, avstigning för samtliga.

Jag gick vägen förbi de välbekanta orangea tegelväggarna, förbi kyrkan och lekplatsen, korsade gatan och plockade fram hemnyckeln. Mindes hur jag hade gjort exakt samma sak den där kvällen, den där första gången, jag mindes även den där dikten som jag skrev någon gång vid mitt ensliga köksbord.

Jag trivdes inom ditt synfält

Men inte sättet du granskade mig på

Jag tyckte om din närhet

Men du berörde mig inte som du borde

Siffrorna blinkade ihärdigt från klockan på bordet

Framåt småtimmarna lämnade du mig

Vi blev vi igen

Det som vi är menade att vara

Inte det som vi blir

I ljuset av gatlyktornas påträngande ljus

Mellan persiennerna

Jag var hemma. Jag la mig i samma säng som då. Jag la ifrån mig blocket och pappret på nattduksbordet, kröp ner under täcket och blickade upp mot taket. Där var dom, precis som varje kväll; skuggorna som bildas när ljuset utifrån strömmar in genom halvöppna persienner.

Så jag satte mig och skrev en början på något...

Hundbajs, den fräna doften letar sig in genom de öppna glasdörrarna och blandar sig med oset från kaffet och letar sig ända in till min ensliga hörna längst in i caféet. Jag har placerat mig på exakt samma plats i två månaders tid nu, på fiket i hörnet, det speciella med omatchade soffor och en man bakom kassan med yvigt lockigt hår och en fantastisk röst som han blottar varje gång det kommer en igenkänd låt från den lilla radion på betaldisken. I en liten glasmonter ligger tre stora bakverk med stans godaste grädde på toppen, den fjärde befinner sig på tallriken framför mig. Till min förfäran märker jag att skeden har ramlat ner på pappret bredvid fatet och kladdat ut det enda lilla ordet som jag lyckats skriva; "Hundbajs", i två månaders tid har jag försökt påbörja skrivandet av min allra första roman och jag kommer inte längre än till utkletat hundbajs. Jag suckar och ser mig omkring för att samla ny inspiration, fyller ännu en kopp med svart kaffe och sträcker mig efter ett oöppnat mjölkpaket från fikets fullproppade kyl. Riv här, och en streckad röd linje för att visa exakt hur långt man kan riva innan man förstört tetrapackets stolthet. Självklart råkade jag riva av lite för mycket och den vita kalla mjölken rinner ner över kanterna när jag fumligt försöker träffa koppen, sen ställer jag ner det alldeles kladdiga och inte längre oförstörda mjölkpaket igen. Den ser ut att ha varit med om mycket, helt plötsligt blev det ett mycket erfaret ting, jag känner underläget. Hur ska jag någonsin kunna skriva en hel bok när ett litet mjölkpaket varit med om mer än jag? Känslan av hopplöshet sprider sig och jag snappar åt mig min jacka och går barskt ut genom cafédörrarna med tanken att en dag är det min tur, jag som står där och ser ut som en sån som varit med om allt, en dag är det till och med mina ord som står på baksidan av ett mjölkpaket. Men först måste jag bara upptäcka någonting stort; världen, och allt vad den innehåller. Vänskap, kärlek, ensamhet, tvåsamhet, drömmar och ambitioner.

Jag skapade snabbt denna checklista i mitt huvud, och ägnade den tid det tar att gå på den folkfyllda trottoarkanten till tunnelbanan och vidare hem, åt att kryssa i den.

Vänskap - check! Visst har jag vänner, umgänge och kontakter. Ett vagt minne från förr uppenbarar sig i mitt huvud, från den tid då man faktiskt bara kunde leka två och två och den som ger sig in i leken får leken tåla. En gång i tiden var vi alla små, en gång i tiden var vi alla någon gång ensamma. En gång i tiden var jag hon, flickan som satt ensam på rasten. Under kastanjeträdet. Kastanjer är aldrig ensamma, vackra att titta på är dom också, och ingen levande människa glömmer någonsin känslan av att trycka kastanjens lena yta mot sin handflata. Att känna efter, det var vad jag brukade göra. Känna efter hur kastanjen kändes, hur jag själv kände mig. Och nu femton år senare går jag här lika ensam och funderar över vilka som egentligen känner mig, huruvida jag känner mig själv och även om vad jag känner för ensamhet och tvåsamhet. För när jag tänker efter, är jag fortfarande vad som i folkmun kallas "ensam". Jag vaknar upp ensam, jag äter frukost ensam, jag går på trottoaren ensam bland hundratals människor som kanske är lika ensamma som jag. Men vänner har jag, till och med umgängen och kontakter. Men något saknas, någon att dela allt med. Att kunna kalla någon mitt allt. Det för mig vidare till min nästa punkt på listan...

Kärlek - den punkten får förbli blank, just nu är mitt kärleksliv lika dött som löven som virvlar runt bland bildäck och cigarettfimpar på stadens gator denna oktoberafton. En gång i tiden handlade mina dikter om någon. En gång i tiden var det till en speciell person som mina dagdrömmar vandrade iväg. En gång i tiden förlorade jag något till någon, någonting varje person har som den endast kan ge bort en gång till en person och aldrig få tillbaka igen. För att fullfölja denna nostalgitripp genom mitt liv och Stockholms gator tänker jag ännu en gång tillbaka, fast denna gång inte så långt. Nu färdas jag snabbt framåt med tunnelbanan, men tre år tillbaka i minnet. Jag minns doften av spöregn, avgaser och varmkorv. Jag minns korvståndet vid Sergelfontänen en lördagskväll, jag minns mannen med jeansjackan som stod före mig i kön. Jag minns även vad som hände sen, och det som hade hänt innan.

*

Jag plockar åter upp skrivblocket och pennan, sätter mig till rätta med fötterna mot sätet framför mig. Hör ljudet som bildas när tunnelbanan färdas snabbt framåt i den mörka tunneln. Lutar huvudet mot fönstret, och sätter ner udden mot det tomma arket.

*