Brevet till läraren
Första läxan Svenska A
Hej Axel, nu skulle jag vilja presentera mig.
Jag är en av eleverna du ser om du tittar över din axel, det vill säga om du i förmodan står vänd med ryggen mot klassen. Vi får hoppas att du gör det när du läser detta, för annars ljuger jag.
Men jag talar helt sanning när jag säger att mitt namn är Paulina Johansson, jag lyssnar även om du kallar mig "Lina", det är speciellt bra eftersom en klasskompis tagit del av mitt namn. Men jag är snäll, hon får bli Paulina.
Lina, det är jag, och har alltid varit. Innan jag ens var född var jag "Micke-Lina", Mikael eller Paulina, det skulle barnet heta. Till min pappas lycka blev det en liten Lina, jag är hans lilla Lina ballerina.
Min klass heter då "WWI1A", väldigt förvirrande tycker jag. Jag har hittills under min tid i Tibble skrivit en del prov. Varje prov börjar med två simpla frågor att svara på;
Namn: Paulina Johansson
Klass: Andromeda
Eller nej, jag glömde igen. Jag går inte i Kunskapsskolan längre, min klass heter inte Andromeda. Jag får sudda och börja om på nytt.
Namn: Paulina Johansson
Klass: WWI1A
Det är där jag hör hemma nu, i WWI1A, en linje som jag valde för den verkar passa mig hyfsat bra, och framför allt för den verkar vara intressant och rolig. Som den förhoppningsvis är, än så länge har jag ingen aning faktiskt. Men skriva, det gillar jag, det hoppas jag det blir mycket av. Läser det gör jag också, nästan varje kväll. Ett nattduksbord utan en bok på, är inte mitt nattduksbord.
Eftersom sidan nu börjar bli lite för full av bokstäver, verkar det vara dags att avrunda. Det blir till att kortfattat ge dig lite information om vem jag är, för det har jag precis kommit på;
Jag har upptäckt hur jag vill, och inte vill spendera min fritid. Jag vill inte spela innebandy, det trodde jag att jag ville förut. Svaret är; jag har egentligen talang inom idrott. Men jag spenderar hellre min tid och mina pengar på kläder, musik, konserter och kompisar, än att det spenderas i en sporthall, jagandes efter en liten boll med hål i.
Jag vill fånga dagen, leva livet, göra det jag gillar. Alltså är jag precis som vilken sextonåring som helst, en liten vilsen varelse med många förväntningar och önskemål.
Men jag hoppas vi får ett par trevliga år tillsammans.
Novell "Svaret på frågan"
tänkte dela med mig av påhittet.
Förlåt om den är lite lagom för lång och väldigt fjantig,
men det är så han ville ha den.
Svaret på frågan
- Sandra, är du vaken? Jag ställde nyss en fråga
- Oj, ursäkta. Kan du ställa frågan igen?
Det brukar ofta bli svaret på frågorna folk ställer mig, svaret på frågan dem ställer besvaras med en ny fråga; "Kan du ställa frågan igen?".
Den meningen har jag använt ett tusental gånger under min grundskoletid, den är min täckmantel, min sköld eller mitt skal, som jag kan känna mig trygg bakom. I mitt skal är jag trygg, där kan ingen nå mig, där är jag perfekt. Chansen att göra något fel eller missuppfatta en fråga finns inte, bakom skölden är jag säker.
- Välkommen tillbaka till verkligheten Sandra, om du inte suttit och sovit under hela lektionen borde du kunna svara på vilken ordklass ordet "framför" tillhör?
- Jaha.. jag vet faktiskt inte
Såklart jag vet svaret, jag kan svaret på det mesta. Ordet "framför" är en preposition, precis som ordet "inuti". Jag har allt inom mig, någonstans långt nere i tårna, där sitter orden fast. Som en svart klump av allt jag så gärna skulle ha velat få sagt, men aldrig vågat plocka fram och visa för omvärlden. I tron om att jag skulle uppfattas fel, eller i rädslan av att svika mig själv om jag hade fel. Därför blir svaret när jag får frågan ställd till mig igen oftast "jag vet inte", de tre orden tar mig till tryggheten. De är min räddade trästock jag fann på min väg till fastland, jag hänger mig fast vid trästocken med skölden i ett hårt grepp, skölden och trästocken hjälper mig fly från skeppet som lämnade mig att drunkna efter ett sjörövardåd.
Men man klarar sig inte undan med endast ett drivmedel och en sköld, man behöver även något att slåss med, något att bemöta världen med. Men det har jag inte, det är där jag faller.
Med orden i tryggt förvar bakom strumpor och skor, ger jag mig ut på jakten efter svärdet.
Det där alldeles speciella svärdet, som ger mig styrkan och kraften att möta världen på riktigt med egna åsikter. Svärdet kulle göra mig så modig, att orden antagligen skulle flyga upp från tåspetsarna, upp i magen, och ut genom munnen.
Ännu en dag av ensamhet, eller kan man vara ensam fast man inte är ensam?
Visst, jag sitter inte ensam under lunchen och går inte ensam till lektionerna. Jag har klasskompisarna bredvid mig, de personerna som delar mina skoldagar där jag bidrar med små kommentarer, inga åsikter, jag håller mest med vad folk säger.
En sån som jag kan cirkulera runt i bakgrunden, jag hamnar aldrig längst fram.
Ibland däremot plockar vissa fram mig av egen ensamhet, ett kort samtal på busshållplatsen. Som kan handla om oviktiga saker som när bussen kommer, eller "Visst var det god lunch i skolan idag" jag nickar och håller med, för om jag inte håller med och säger emot, har jag ju fel. Och fel kan jag ju inte ha, den som har fel är inte perfekt.
Förresten så frågar ingen om min åsikt, det är inte ofta någon intresserar sig om vad jag tycker och tänker eller har för mig. Jag har vant mig vid att hålla tyst.
Runt om mig uppstår en livlig diskussion angående helgens melodifestival, var det rätt bidrag som vann egentligen? Vem hade snyggast kläder? Jo visst har Andreas Johnson bäst röst?
Det är den här delen jag hatar, när ett ämne som jag verkligen gillar kommer på tal, orden bubblar upp i fötterna och längtar efter att få ta sig ut.
- Sandra, du kollade i fredags va? Vad tycker du, skulle The Ark vunnit?
Vad nu, någon riktar en fråga direkt till mig. Jag känner hur paniken växer i kroppen, orden "jag vet inte" formar sig på tungan, bäst att söka efter tryggheten direkt. Men vänta nu, kan en klasskompis vara den som har mitt svärd?
Ja, svärdet ligger nu framför mig på bordet, om jag sträcker mig tillräckligt långt är det i min hand. Orden bubblar och sprutar i fötterna, nu har de kraften att ta sig ut. Det värmer i magen och forsar upp i halsen.
- Min personliga favorit är Jimmy Jansson, jag gillar att hans låt var så glad. Plus att han är jättesöt och har fin stil, han skulle ha vunnit! Tycker ni inte?
Jag vågar böja upp huvudet när sista ordet rann ur mig, kollar mig omkring, ser flera stycken som nickar och med detsamma fortsätter den livliga diskussionen. Mina ord hade exploderat fort och tyst, men folk lyssnade till vad jag sa. De höll med, även om inte alla såg uppskattande ut och tyckte som jag. Så hade de lyssnat och tagit till sig mina ord. Jag hade min egen åsikt, jag hade svärdet i handen, orden i munnen, och tanken "Ingen är perfekt".
Paulina Johansson
7 maj 2007
Snälla, beskydda mig
Började denna dag med matte nivåprov
Namn: Paulina Johansson
Klass: Andromeda
Nej just det, jag går i WWi1a nu.
Var tvungen att sudda, och skriva i klassnamnet på nytt.
WWi1a...
Jag saknar Kunskapsskolan lite, sjukt nog.
Förresten gick matteprovet åt helvete, men det ordnar sig.
Det gör det alltid.
Kom-ihåg-lapp
Vilka saker är det vi kommer ihåg?
Det är dom som gör intryck,
dom som innehåller flest känslor och har så många sinnen som möjligt inblandade.
Jag ser honom djupt i ögonen, de ärliga ögonen.
Jag drar i mig lukten av honom, en lång inandning.
Jag känner hans arm emot min.
Jag hör honom viska ord av ömhet.
Ett sådant ögonblick är ett sådant man inte glömmer,
ett ihopkok av sinnen.
Känslofyllt
Yngst igen
Det är länge sen det var på riktigt, har mest lekt under min skoltid i Kunskapsskolan.
Det var mina år av glädje, frihet och lek.
Om jag ska vara ärlig så älskade jag nog nästan varje dag på det stället.
Eller... Älska är överdrivet, men jag trivdes.
Jag kunde vara jag, och att vara jag var accepterat.
Nu känner jag att jag snart kommer skriva ointressant trams,
jag gillar inte att skriva om tråkiga dagshändelser, som inte ens är minnesvärda.
Men minnen däremot...
Vi går tillbaka i tiden, sisådär 4 år.
Det var hon och jag mot världen, eller i alla fall mot Kunskapsskolans elever.
Vi var yngst, vi var vilsna, allt var nytt och fruktansvärt spännande.
Vi gick bredvid varandra, inneskorna på, väskan på ryggen
och med en hel drös av nyfikna blickar som brännde nacken.
Flocken av storögda vilsna själarna fördes in i ett klassrum,
1a, 1b, 2a, 2b.
Nej, detta är inget koncetrationsläger, det är en riktig skola.
Fast man ibland tvivlar.
Kunskapsskolan.
Väl inne i klassrummet blir det tyst,
nervös tystnad.
Dörren öppnas,
in kommer han
Som visar sig vara den konstigaste mannen jag träffat i hela mitt liv.
Han är smal, bär glasögon, ställer konstiga frågor och slänger ur sig annorlunda kommentarer.
Men han är smart.
Han talar om för mig och mina klasskamrater, att det vi har på bordet framför oss,
det är ett papper;
det är vitt, det är a3, det har fyra sidor.
Det första jag "lärde" mig i högstadiet, och en av de sakerna jag aldrig kommer att glömma.
Let the rumour be true
Tio år, som igår
som på den gamla goda tiden.
Fast vi byter ut leran, smutsen och löven mot mjuka moln.
Gångvägen luktar gott, den luktar friskt sommarregn.
Med regn kommer även mördarsniglar, med mördarsniglar kommer tävlingar!
Eller i alla fall för oss.
Med gummistövlarna på, och ett leende på läpparna.
Det gäller att kliva på mördarsnigeln så kraftfullt som möjligt, så att inälvorna sprutar åt alla håll.
Jag kan fortfarande inte gå förbi en sådan snigel utan att impulsivt vilja kliva på den,
och varje gång tänker jag på dig; på oss, på våra promenader.
På alla våra minnen, all tid vi spenderat med varandra,
alla upplevelser och alla små men speciella detaljer.
Det kanske inte låter så trevligt att bli förknippad med den sortens sniglar, men tänk hur ofta man ser dom. Tänk hur ofta jag då tänker på dig.
För tio år sen mötte du min blick för första gången, jag glömmer aldrig
den fyraåriga pojken på trehjuling
utan byxor.
Övermogen fallfrukt
Fast jag är fortfarande 164,5 centimeter lång.
Den längden har jag faktiskt varit i cirka tre år nu, om inte mer.
När jag tänker efter kanske jag till och med har vuxit 20 centimeter i år,
när jag inser hur liten jag var i augusti för ett år sedan.
Jag har blommat, jag har blivit jag.
Vattnad med erfarenheter
Ett liv i vitt
Hon står där mitt i skaran, med en flaska champagne i ena handen. Glad och fri.
Men har ingen aning om hur framtiden kommer att se ut.
Vit och kal är lägenheten, vit i ansiktet blir hon av tanken;
Jag är vuxen nu, stor nog att bo ensam och betala räkningar. Ansvarsfull och livrädd.
Men har ingen aning om hur framtiden kommer att se ut.
Vit är sandstranden, vit är hans T-shirt.
De går bredvid varandra i vattenbrynet, hand i hand. Kära och levande.
Men har ingen aning om hur framtiden kommer att se ut.
Vit är brudklänningen, vit är kyrkan som tonar upp sig bakom brudparet.
Han ler mot henne, hon ler tillbaka. Nervösa och lyckliga.
Men har ingen aning om hur framtiden kommer att se ut.
Vita är sjukhuspersonalens rockar, vita lakan och väggar.
Det lilla livet ligger i hennes famn, han sitter bredvid. Tårögda och utmattade.
Men har ingen aning om hur framtiden kommer att se ut.
Vit är villan, vita är blommorna på körsbärsträdet i trädgården.
Familjen travar upp för trappan, låser upp dörren. Nyfikna och hoppfulla.
Men har ingen aning om hur framtiden kommer att se ut.
Vitt har hennes hår tillslut blivit, vitt är även hans skägg.
Det gamla paret står tätt intill varandra, sonen vinkar glatt från studentflaket.
Han förväntansfull och planerande.
Dom nostalgiska och oroliga.
Men fortfarande har ingen en aning om hur framtiden kommer att se ut.
På måndag börjar jag gymnasiet, och som sagt;
Jag har ingen aning om hur framtiden kommer att se ut.
Hjälp.
När du mår dåligt ger jag dig tröst
Vill i alla fall försöka att vara. Vet däremot inte om jag är så fasligt intelligent, gör mitt bästa.
Någon tablett är jag däremot inte.
Iprenmannen är min idol.
Jag var ingen, du var aprilhimlen
Både i mitt inre och i staden jag ser genom mina nyinköpta solglasögon, har allting färgats ljust.
Med benen i kors och ryggen lutad mot den eftermiddagsljumna statyn av den forne Kung Gustav Adolf, ser jag ut över det glittrande vattnet vid slussen, det här är livet tänker jag. Det är ögonblick som dessa man vill kunna frysa till is, eller i alla fall önskar man att kameran inte hade ramlat i backen och gått sönder veckan innan, den här stunden ville jag arkivera. En sådan bild man tar fram och kollar på, säger "åh, den här dagen minns jag", vanligtvis brukar det där efter komma en fortsättande historia. Men just den här bilden har ingen sådan historia, lyssnarna får nöja sig med informationen om att denna dag var en dag jag minns.
Jag var på en plats där jag trivs, jag var i det sällskap jag trivs bäst med.
Jag var lycklig under dessa förutsättningar.
Tänker tillbaka, ler, blir varm i magen.
Och hon föredrar fortfarande apelsiner.
Även om det kanske bara är tillfälligt.
Tar efter ett tag semester, men kommer såklart "hem" igen, för att sen göra en ny resa, denna gång är det kanske för alltid.
Men vissa personer kommer tillbaka, även fast man tror att dom flyttat för gott, knackar dom på dörren för en snabbvisit. Eller kanske för att stanna en stund, kanske för alltid.
Jag var 7 år, hon var min vän. Kanske min allra bästa vän, i alla fall en av dom som toppade listan på val av kompis att leka med efter skolan. Och det gjorde vi, så gott som varje dag.
Till slutet; hon bytte skola, vilket resulterade i att vi tappade kontakten helt.
Vännen min begav sig alltså iväg på en resa, hon reste ut ur mitt liv. Jag var ensam kvar,
utan en aning om hennes hemkomstdatum.
Åren går, personer kommer och går in och ut ur mitt liv. Vissa stannar.
Lite smånervös var jag allt, det var den stora dagen. Idag skulle jag bli snygg, tandställningen skulle bort. Far min erbjöd sig som sällskap i väntrummet, Tack men nej tack. Jag är stor flicka, jag klarar mig själv.
Efter tio minuter ensam i det lilla rummet smyger sig ratlösheten på, har underhållt mig alldeles för länge med att beundra snöflingorna utanför fönstret. Så öppnas dörren...
In kommer Hon, som en bekant räddande ängel.
Idag var det dags för landning, hemkomsten, nu har hon anlänt.
Vi firade inte med tårta och ballonger..
Bara ett långt samtal, minuter som snabbt rullade förbi och blev till en timme.
Vi tog sedan adjö för denna gång.
Hon har flyttat ifrån mig, men ibland knackar hon på min dörr.
Ett hej, ett kort samtal, en blick, ett leende
Någon gång ibland.
Ikväll var hon här igen
Upp upp upp ner
Har endast ätit en macka, druckit ett glas oboy och läst Silverfiskens blogg, på hela dagen.
Detta inlägg gjorde min dag:
http://saintkildaroad.blogspot.com/2005/10/i-love-you.html
Silverfisken skriver som en gud, låten är underbar, jag är extremt utvilad.
Resultat: pirr i magen
Ålderskris?
man ska först klättra och sen krypa igenom.
Själv är jag tydligen för gammal, bara 16 år, och redan nu bör jag inte ta den här sortens genväg förklarar han för mig. Markus blir tyst och funderar ett tag när han tagit sig igenom de två stålstängerna..
"Jag är fortfarande tillräckligt liten, men när jag blir gammal, 42 år, då MÅSTE jag gå på den vanliga vägen.
När man är 42 år, då är man jättegammal!"
Tänk vad man kan lära sig av en fyraåring.
Ska nu gå och meddela mor min (som fyllde 42 år i december) att hon är VÄLDIGT gammal.
Timekill?
"När tiden är rätt"
"När jag får tid"
"Tiden går så fort"
"Jag vet inte om jag har tid"
Jag är så sjukt trött på denna tidsångest, jag vill leva i nuet. Vara fri att göra vad som helst när som helst, ingen stress eller längtan. Chill.
Precis när jag äntligen lärt mig slappna av under juli månad, som är en månad bestående av enbart chill. Kommer augusti; det är dags att ta sig tillbaka till verkligheten, med tidiga mornar, läxor, plikter och stress.
Ja, nu har jag en väldig tidsångest, tiden går för fort.
Ikväll känns hösten i luften, vinden är inte sommarljummen längre. Den är lite hårdare, mörkare.
När denna höststorm blåste in genom mitt öppna fönster kom dom årliga tankarna; ojoj, det är en massa saker som jag inte hunnit med att göra under sommaren. Nu är sista chansen, jag har bråttom.
Men jag tog mig i alla fall tid att inatt starta en alldeles egen blogg, om det nu var en så bra idé. Time will tell.
Nu ska jag slå mig ner i fåtöljen under fönstret, linda in mig i min prickiga filt och andas in den friska höstluften. Om jag hade en tändare eller tändstickor i närheten skulle jag tänt värmeljus också, men det får jag spara till en annan gång.
Nu känner jag mig en gnutta possitiv faktiskt, den kyliga mörka höstvinden blev nyss frisk, ojoj, redan framsteg. Detta kanske inte slutar i deprission.
Till tonerna av Lars Winnerbäcks "Elegi"
