[white-heart] cherry

Ursäkta att min blogg är lite ur balans just nu, men det är även jag.

Dagarna rullar vidare, som ett tåg mot okända trakter.
Utanför fönstret förändras ingenting, samma vyer hela vägen.
Dag ut och dag in, ingenting förändras, allt är sig likt.

Jag behöver förändring i vardagen, bara en liten detalj.
Vad som helst skulle göra mig gladare, ta mig upp en bit över noll.

eh, palla..

Hur fångar man livet?

Carpe diem, fånga dagen, det har varit mitt motto och min guide genom livet sen första gången jag hörde det. Jag har levt 23 år utan måsten, sen filosofikursen på gymnasiet då jag läste de två orden för första gången, och det var kärlek vid första ögonkastet. För mig betyder fånga dagen att göra det man vill göra, skapa största möjliga lycka. Hur kommer det då sig att jag inte är lycklig? Hur fångar man livet?

Klockan tickar hysteriskt bortifrån hyllan ovanför TV:n, jag måste ta kål på den. När man klurar på vart man hittar den där ovärderliga fällan, som livet trillat ner i, vill man inte bli störd av en femkronors klocka från IKEA. Varje sekund som går är en symbol för allt jag inte uppnått. Klockan sätter mig på plats, påminner mig om allt jag aldrig gjort och på hur mycket jag borde ha gjort i mitt 41 år långa liv. Mitt mål är IKEA-klockan som hånler mot mig från andra sidan rummet, stryk är vad den ska ha. Jag ska stjäla tillbaka min tid, alla timmar den lilla plastapparaten stulit från mig.

I en timme blir jag stående framför klockan, ser 60 minuter släpa sig förbi. Inte ska en oskyldig klocka ta stryk för mina handlingar, om det är någon som ska kastas ut genom fönstret så är det jag. Det jag har gjort i mitt liv har varit mitt val, jag har aldrig låtit mig påverkas av en annan människa, aldrig tänkt på hur mitt liv kan påverka någon annans.

Det tog tio minuter framför klockan att fundera ut detta, resterande av tiden ägnade jag åt min nya plan; Ge med mig lite av min dag till någon annan.

Kanske har jag kommit till insikt? Eller är det bara en 40-årskris?

Idag ska bli en bra dag, en dag av förändringar. Det är vad jag lovar mig själv när jag kliver med bestämda steg ner för de 20 trappstegen, går vidare ut genom porten, svänger första åt höger och vidare in på 7-eleven för att köpa mitt dagliga morgonkaffe. Tanken slår mig när jag precis har betalat; Idag skulle bli en dag av förändringar, jag har än så länge inte gjort en enda ändring i min vanliga dagsrutin. Drastiskt snappar jag åt mig en chokladkaka, rusar fram till kassan och slänger upp chokladen på disken. Läser på den lilla namnskylten som sitter på den taniga, chockerade tonårskillens skjorta, harklar mig och gör mig redo för dagens första förändring och försök att påverka en annan persons liv.

-         God morgon Gustav, jag skulle precis lämna affären när tanken slog mig att en chokladkaka till kaffet inte skulle sitta helt fel.

-         Det blir 14 kronor.

Jag rotar i plånboken, får fram en 50-lapp som jag stolt lägger på disken.

-         Eftersom det är en alldeles speciell dag idag ska jag inte be dig om någon växel tillbaka, 14 kronor till affären och 36 kronor till dig att stoppa i egen ficka.

Grabben ger mig ett snett leende, skakar på huvudet och stoppar ner pengarna i fickan. Han säger ingenting, utan vänder sig mot nästa person i kön. Jag står kvar för att känna efter hur det känns, försöker hitta den varma känslan som jag trodde skulle uppstå efter dagens första goda gärning. Jag känner ingen värme, bara värmen från kaffemuggen som jag håller i högerhanden. Jag går ensam och sätter mig på en bänk i parken, smuttar på mitt kaffe och tar en tugga av min chokladkaka. Jag känner känslan av ett misslyckande sprida sig i kroppen, inte kan man köpa sig in i någon annans dag. Pengar är inte riktig lycka, jag måste beröra någon på ett mer själsligt vis. 

Försjunken i tankar sitter jag och beundrar de färgstarka höstlöven som singlat ner från träden för att pryda gångvägen, när jag tittar upp möter jag den ensammaste blick jag någonsin sett. Med sin senapsgula basker och gråa lockiga hår är hon sakta på väg förbi mig med sin rollator, i korgen där fram ligger det en bok. Jag känner igen omslaget, och är rätt säker på att det är en av de hundratals böckerna som står hemma i min bokhylla.

-         Ursäkta mig damen, vad är det för bok du läser?

Hon vänder huvudet åt mitt håll, jag ser hur det gnistrar till i ögonen och hur mungiporna sakta drar sig uppåt. Entusiasmen över frågan var över förväntan, hon svarar artigt med bokens titel och författarens namn medan leendet växer. Jag ser att detta är en bok som hon verkligen tycker om, den berör henne. Liksom jag förstår att jag berört henne när hon efter en timmes långt samtal reser sig från bänken, greppar rollatorn och säger adjö med ett stort leende på läpparna. De så ensamma ögonen som mötte mig tidigare har nu fått en ny färg, precis som ett av de lysande lönnlöven på marken är de nu fulla av liv. Jag sitter kvar men släpper henne inte med blicken när hon sakta tar sig vidare. Jag tar upp kaffemuggen som jag helt hade glömt bort, kaffet har svalnat för längesen, det ända som är varmt nu är mitt inre.

Lunchen idag var episk, inte själva maten utan händelsen.
Jag och Marie begav oss till Täby Centrum för ett besök på Åhlens, innifrån affären kom en underbar och bekant röst från högtalarna, sjungandes på en obekant melodi.
Med skräckblandad förtjusning höll jag tillslut den alldeles nysläppta skivan i min hand, fin är den, gud vad jag har längtat.

Väl hemma var det dags för första lyssningen, när jag stoppade skivan i stereon var jag livrädd. Skräcken försvannn efter introt på första låten, hade förväntat mig stor besvikelse. Skivan är inte så värst "kentigt", men bra är den. Jag är hyfsat nöjd, över förväntan.

Jag har en favoritförfattare.

Äntligen har vi slutat med ordkunskapen i svenskan, nu är det dags för novellskrivning och romanläsning! Denna vecka var uppgiften att skriva en inledning på 75 ord av en Novell,
här kommer min:

Carpe diem, fånga dagen, det har varit mitt motto och min guide genom livet sen första gången jag hörde det. Jag har levt 23 år utan måsten, sen filosofikursen på gymnasiet då jag läste de två orden för första gången, det var kärlek vid första ögonkastet. För mig betyder fånga dagen att göra det man vill göra, skapa största möjliga lycka.
Hur kommer det då sig att jag inte är lycklig? Hur fångar man livet?

För någon vecka sen sa en vän till mig en väldigt fin sak, jag beundrar honom nu ännu lite mer än vad jag alltid gjort. Det underbara är, att jag inte tror att han själv tycker att han sa något extra fint. Han är bara en person som gör sådant, helt osjälvisk.

Klockan var 22.22, vilket betyder att man får önska sig något; vad man vill.
Jag är rätt så säker på att jag önskade mig något för eget bruk, som vanligt. Jag minns inte specifikt vad jag önskade, men det handlade antagligen om värdsliga saker som fint väder, kärlek, vänskap eller liknande. Jag önskar små onödiga saker, som egentligen inte spelar någon stor roll för någons liv.

Min vän frågade vad jag önskat mig, jag förklarade att det får man inte säga. Om man berättar vad man önskat slår önskningen inte in. Han sa att när han får önska sig så önskar han sig alltid samma sak. Efter det sa han ett namn. 

Men det räckte för att jag skulle förstå; namnet tillhör hans morbror,
önskningen var att morbrodern ska bli frisk. 

Jag slösar önskningar på meningslösa saker som att det ska bli fint väder kommande dag,
medan min vän räddar liv.

Jag tror på ödet.
Faktiskt.


Och livet är livet